Ett förtalsmål är enda vägen framåt

Den kladdiga Littorinaffären har kört fast. Aftonbladet har inga bättre bevis än dem man redan har presenterat, Littorin kan aldrig bli rentvådd och ett flertal inblandade är numera misstänkliggjorda på olika sätt – från statsministern till Littorins exfru.

Nu finns bara en sak att hoppas på, nämligen att Littorin orkar (och har råd) att starta en förtalsrättegång mot Aftonbladet. Behovet av rättslig prövning av en publicering har sällan varit större.

Oberoende granskare, helst jurister, behöver få se bevisen. Vi lär vara många som vill veta om rätten anser det rimligt att en tidning i Sverige raserar en persons anseende med indicier som ingen annan än tidningen själv har en chans att kontrollera och bedöma.

Jan Helin försvarar publiceringen i sin blogg i dag. Det är mycket rappt, begåvat och engagerat skrivet. Bland annat argumenterar han för en politikers plikt att hålla sig till en sexköpslag som hans eget parti har stiftat och tidningarnas rätt att avslöja politiker som bryter mot sina egna lagar.

Jovisst, självklart. Det är lätt att falla för Helins vältalighet och energi. Men nyckelfrågan, nämligen hur han kan veta att ett sådant brott verkligen har begåtts, glider han över med tre meningar i sin långa text:

"Den 30-åriga kvinnans berättelse är trovärdig. Hon har ingen vinning av att berätta det hon berättar. För ovanlighetens skull finns också ett antal tekniska omständigheter vad gäller datatrafik och telefonnummer som styrker hennes berättelse", skriver Jan Helin.

Jag skrev i mitt förra blogginlägg om alla bristerna i "utredningen" av Littorins påstådda brott. Inga oberoende jurister har utrett, förhört eller granskat kvinnans bevis eller hennes motiv. Littorin anklagas och döms (åtminstone moraliskt) i en process där alla bevis är hemliga och anonyma.

"Hon har ingen vinning av att berätta det hon berättar", hävdar Helin. Med det menar han att Aftonbladet inte har betalat för berättelsen. Låt säga att han talar sanning. Hur kan han därmed veta att ingen annan har betalat henne för att prata?

Utan att själv försöka insinuera eller sprida rykten vill jag påminna om några förhållanden som borde göra varje tidningsutgivare ytterst vaksam:

1. Littorin ligger i en bitter vårdnadstvist med en kvinna från en känd direktörsfamilj. Han har själv tidigare begärt egen vårdnad och offentliggjort uppgifter om exfrun som syftar till att ifrågasätta hennes karaktär och omdöme. I vissa kretsar skulle man nog tolka den handlingen som en ren krigsförklaring.

2. Sexköpsuppgifterna kommer i ett politiskt mycket känsligt skede mitt under en valrörelse som ser ut att bli den jämnaste på många år. Detta trots att den 30-åriga kvinnan haft fyra år på sig att berätta.

3. Littorin är nog den minister som har profilerat sig hårdast och retat upp flest politiska motståndare under mandatperioden. LO-facken riktar sin ilska mot honom, liksom tusentals arbetslösa, sjukskrivna och utförsäkrade. Till och med Svenskt Näringsliv tål honom illa för hans envisa försvar av LAS.

Vi svenskar är inte vana vid smutskastningskampanjer à la Watergate med planerade karaktärsmord och fabricerade bevis. Men vi var å andra sidan inte vana vid statsministermord heller före 28 februari 1986.

Så låt oss nu säga, rent hypotetiskt, att någon skulle anlita en expert för att sänka denna minister med oschyssta medel. Hur skulle anklagelsen i så fall se ut? Hur skulle caset byggas? Vem skulle avsändaren vara? Och var skulle storyn planteras?

Ni kan tänka färdigt den tanken själva. Jag hoppas att Jan Helin också har gjort det – före sin publicering.

När Jan Helin säger om 30-åringen att "hon har ingen vinning" så viftar han bort en lång rad viktiga och obesvarade frågor. För mig är det obegripligt att han så lättvindigt pantsätter både Aftonbladets varumärke och sin egen karriär genom att gå i god för att en okänd exprostituerad 30-åring är fullständigt trovärdig och oegennyttig.

Det finns datatrafik och telefonnummer, säger Helin. Men varför visar han då inte bevisen? Gissningsvis för att de innehåller formuleringar som skulle solka ner Littorins anseende ännu mer och orsaka honom ännu större publicitetsskada. Vilket i dag vore uppenbart oförsvarligt.

Det är därför som den här historien bör anmälas och bli ett förtals- eller tryckfrihetsmål. Det är enda sättet att komma vidare, granska bevisningens hållfasthet och få ett någorlunda bra och objektivt svar på om Aftonbladets historia är sann – utan att behöva hålla fram ännu fler sjaskigheter i ljuset.

I går gick Littorin ut och förnekade brott genom sin advokat. När Aftonbladet rapporterade detta satte man rubriken "Littorin pekar ut Anna, 30, som lögnare". Men varje vaken läsare ser att rubriken är oseriös. Att neka till ett brott är inte samma sak som att peka ut någon annan. Littorin kanske menar att vittnet minns fel eller att Aftonbladet har missuppfattat eller överdrivit. Han har själv inte använt ordet "lögnare".

Denna rubrik var alltså lätt att avslöja som tendensiös. Men det kan all rapportering i Aftonbladet om Littorinfallet från och med nu misstänkas för. Tidningens problem är nämligen att man har frångått sin normala roll – att rapportera om nyheter – för att i stället själv agera motpart i ett inofficiellt brottsmål mot exministern.

Därmed handlar all publicering om Littorin numera om att rädda tidningens eget anseende. Det är skälet till att man inte ger en enda detalj som stör bilden av det redbara vittnet. Hela bevisningen bygger ju på tidningens egna garantier om att vittnet talar sanning.

Aftonbladet lämnar alltså sin egen trovärdighet och pålitlighet som säkerhet för hela Littorinaffären. Frågan är bara om tidningens förtroendekapital är tillräckligt stort för att täcka risken.