"Jag är ointresserad av statusprylar och har ett okomplicerat förhållande till ägande", säger hon – antagligen med avsikten att Vårda Sitt Personliga Varumärke.
Det går sådär, om ni frågar mig.
Sekelskiftesvåningen som hon tycks ha kommit över för länge sedan är i dag värd gissningsvis 7-8 miljoner. För Cilla är det därför ingen konst att ha ett okomplicerat förhållande till ägande. Det kan alla som är rika.
"Det är rätt avspänt och bohemiskt hemma hos oss", förkunnar hon vidare och säger sig älska Ikea för att "jag tycker om det som är till för alla, det folkliga".
Hur aningslös får man bli? tänker jag uppretat – tills jag kommer på vilket fascinerande politiskt tidsdokument den här artikeln är. Kanske till och med bättre än den där i DN om teppanyakihällarna.
Designer-Cilla symboliserar nämligen den mest trendsäkra politiska ståndpunkten i Sverige 2011 – en ytterst märklig hybrid av vänsterradikal civilisationskritik och klassisk konservatism. Ett slags "högervänster", rensad från all liberalism och mittenpolitik.
Å ena sidan är man genuint orolig över miljöhotet och jordens överlevnad, vilket man hanterar genom att låna retorik och stilmarkörer från 68-vänstern och propagera för antikonsumtion.
Å andra sidan längtar man tillbaka till det bestående, till serveringsgångarna, hemmafrulivet, Svenskt Tenn, 60-talsmode à la Mad men och ett tryggt kärnfamiljsliv. Det ligger en stark nykonservativ längtan i luften, inte minst bland de yngsta vuxna födda på 90-talet.
Unga och medelålders kvinnor (och män) arbetar hårt och duktigt, tar sin ekonomexamen, gifter sig tidigt och har dåligt samvete för att de inte är hemma med barnen. De kämpar varje dag för klassiska borgerliga dygder som flit, strävsamhet och hederlighet – samtidigt som de kan rösta på miljöpartiet, eller till och med vänsterpartiet, och ha enligt min mening direkt stolliga åsikter om att tillväxten borde avskaffas.
Vi bevittnar alltså hur reaktionära ideal smälts ihop med tokradikalt ekonomiskt tänkande. Hegel och Marx i armkrok med varandra.
Denna högervänster är högsta mode i trendkänsliga Stockholms innerstad. I mina egna kvarter på Södermalm röstade 35 procent på vänsterpartiet och miljöpartiet samtidigt som den senaste trerummaren gick för 4,8 miljoner. I fattiga Akalla fick samma partier 24 procent medan färgen flagnade från hyresrätternas betongbalkonger.
Cilla i SvD tror förmodligen att hon sticker ut från mängden och revolterar mot sin högborgerliga bakgrund när hon målar pardörrarna till matsalen knallgula. I verkligheten är hon en så typisk borgarbracka av 2011 års modell som man kan vara – utan att själv veta om det.
