Allt återstår att bevisa för Aftonbladet

Det tog mindre än två dygn. Sedan publicerade Aftonbladet, som väntat, sin anklagelse om sexköp mot Sven Otto Littorin.
Har man sagt A så får man säga B. Det insåg också redaktörerna på AB, men hoppades nog in i de längsta få slippa bära bevisbördan. Taktiken gick ut på att pressa Littorin att själv kliva fram och erkänna.
Det tricket misslyckades, vilket gör att Aftonbladet nu är helt i händerna på ett karaktärsvittne vars karaktär man åtminstone inte har lyckats övertyga mig om fullt ut.

Kvinnan anmälde aldrig brottet för fyra år sedan och vill inte anmäla i dag ens om det gick. Saken skulle dock ändå aldrig utredas, eftersom ingen åklagare tar i ett brott som redan är preskriberat.

Men den moraliska tyngden i anklagelsen sänker Littorins anseende totalt både politiskt och privat. Samt stänker på hela regeringen. I Svensk politisk kultur är sexköp en av de allvarligaste anklagelserna en politiker kan möta. Det hade varit lättare att bli ursäktad för rattfylleri, grov förskingring eller misshandel.

Som journalist gäller det alltså att ha ordentligt på fötterna. Har Aftonbladet det?

Nej, inte om man tittar utifrån på vad de hittills har redovisat.

Allting hänger på en enda anonym källa, "Anna", som därför är tvungen att vara mycket trovärdig. De tekniska bevisen handlar om mejlväxling från anonyma konton och ett mobilnummer som tidigare har tillhört Littorin. Det låter trovärdigt, men frågan är vad de faktiskt bevisar. De kanske bevisar en kontakt och till och med sexuella handlingar, men bevisar de att han har betalat?

Det vet vi inte och kan inte heller avgöra, eftersom det bara är Aftonbladet som har tillgång till mejlen. Det är också bara Aftonbladet som har träffat kvinnan och som väljer hur mycket om henne och hennes berättelse som återges. Ingen annan kan kolla.

Inga rättsvårdande myndigheter har varit inblandade. Inga utbildade förhörsledare hos polisen har fått fråga ut henne. Inga åklagare har fått värdera bevisen. Inga advokater har fått korsförhöra vittnet och inga domare har fått bedöma trovärdigheten i hennes utsagor.

Hela processen har skötts av Aftonbladets egna reportrar, som i grunden förstås har större kommersiellt intresse av att kunna belägga historien än att kunna spräcka den. I värsta fall kan de till och med ha betalat Anna pengar för att ställa upp och berätta. Det är en vanlig arbetsmetod på kvällstidningarna, men skulle vara fullständigt förödande för tidningens trovärdighet denna gång.

Om någon betalning har skett vet vi inte, men tidningen har inte brytt sig om att förneka det i förebyggande syfte. I stället skriver man om lagrade kunduppgifter i Annas dator, "som Aftonbladet har fått".

Fått eller köpt? Vem ger bort sin dator gratis? Man har dessutom att göra med en källa som är van att ta betalt för saker som de flesta andra inte köpslår om.

Det vi vet om Anna är att hon vid tiden för det påstådda brottet var prostituerad, det hon själv kallar en "betalflicka" (månadens svenska nyord, för övrigt!). Det betyder inte att hon ska nedvärderas eller dömas som en dålig människa. Inte heller att hon ska betraktas som korkad eller oförmögen att ta vara på sig själv.

Åklagare brukar dock inte gärna vilja bygga sina fall på prostituerade. Inte för att åklagarna är extra fördomsfulla, utan för att det är så vanligt att prostituerade har drogproblem, är utstötta och har psykiska och sociala problem. Priset för att avslöjas som lögnare är lägre för den som står långt från samhällsgemenskapen än för väletablerade medborgare med mycket social prestige att förlora.

Anna säger sig ha varit betalflicka under drygt ett år. På dagarna levde hon enligt AB ett "normalt liv" med högskolestudier på distans. Hon säger sig ha varit kräsen med vilka kunder hon träffade. Littorin ska ha betalat 2 000 kronor för ett möte.

Anna hävdar också att hon har kvar sitt kundregister och att "där finns flera direktörer och andra kända personer. Vissa av dem var stamkunder som hon träffade regelbundet.".

Här vill jag försöka lägga ihop ett och ett.

• Hon prostituerade sig bara i drygt ett år.

• Hon levde ett normalt liv med studier på dagarna.

• Hon fick bra betalt, 2 000 kronor för ett tvåtimmarsmöte.

• Hon hade många återkommande stamkunder.

• Hon fick nya kunder via nätet, inte via de gamla kundernas personliga nätverk.

• Hon har haft flera direktörer och kändisar som kunder.

Sammantaget ger det bilden av en kvinna som med ledning av sina egna uppgifter kanske har prostituerat sig vid cirka 200 tillfällen totalt. 10-15 möten i månaden bör ha räckt för att leva gott – såvida hon inte behövde pengar till droger (vilket i så fall skulle sänka hennes trovärdighet).

Vissa ska ha varit stamkunder, för vilka vi för enkelhetens skull kan räkna med runt tio möten per man och år. Låt oss anta att hälften var återkommande och hälften tillfälliga. Då bör hon ha haft grovt gissat ett hundratal kunder totalt. Så många fler orkar man väl rimligtvis inte med under ett år om man ska studera samtidigt.

Hur stor är chansen för en betalflicka som hittar 100 eller max 200 anonyma män på nätet att det fastnar en minister, flera direktörer och ytterligare en rad kända personer på kroken? En större andel kända människor finns väl bara på Dramatens firmafester.

Om Anna talar sanning måste alltså just kändisar vara kraftigt överrepresenterade bland Stockholms sexköpare.

Jag kanske är överdrivet skeptisk. Men om – jag säger OM – det skulle dölja sig någon mytomani här så är det just uppgiften om alla de andra kändisarna som är stället att börja gräva på.

I dag har Anna slutat sälja sex. Och hon har enligt Aftonbladet fått psykologhjälp under flera år. Det låter klokt och hoppfullt, men det visar också att tidningen har gjort sig beroende av ett nyckelvittne som kanske inte är i full psykisk balans. Jag säger absolut inte att det underkänner hennes trovärdighet, men det är en omständighet som måste vägas in när man gör sin källkritik. Har Aftonbladets reportrar verkligen kompetens nog att bedöma i vilket psykiskt skick deras Anna befinner sig i dag?

Detektiver, brottsutredare, åklagare, psykologer – det är många tunga roller som journalisterna tar på sig denna gång.

Ännu oklarare blir historien när tidningen beskriver Annas egna skäl till att avslöja Littorin. Hon sägs ha blivit så upprörd när hon läste om den sexbrottsåtalade polismästaren Göran Lindberg att hon ville göra allmänheten uppmärksam på att han inte är ensam. Fler män med makt (Littorin) hycklar och döljer sina sexköp.

Anna har alltså plötsligt sett nyheterna om polischefen och blivit djupt upprörd när hon insett att flera kända män köper sex, trots att hon själv redan har haft ett flertal kända och högt uppsatta män som kunder. Och trots indignationen vill hon inte polisanmäla Littorin. Aftonbladet berättar inte varför.

Jag får helt enkelt inte ihop historien. Ett avgörande skäl är att det inte finns en enda detalj i Annas berättelse som skaver. Inga nyanser i hennes personlighet eller livsföring sticker ut och får läsaren att tvivla på hennes goda karaktär.

Anna är visserligen betalflicka men i övrigt ren som snö – studerar präktigt, agerar terapeut åt sina kunder, håller på en kort period, är noga med att välja sina kunder, har inga missbruksproblem, talar med värme och omsorg om Littorins barn och går i terapi när hon tar sig ur sitt mönster och förstår att hon har blivit utnyttjad. Och då blir hon omvänd och anammar en typisk mediemedelklasståndpunkt kring sexköp som hon formulerar med exakt samma ordvändningar som Aftonbladets egna opinionsbildare skulle ha gjort.

Och just det – hon kräver inget betalt av tidningen för att berätta sin historia.

Anna (i Aftonbladets version) är helt enkelt lite för bra för att vara sann. Jag påstår inte att hon måste vara motsatsen, men för mig är det uppenbart att vi inte har fått hela bilden. Varken från Sven Otto Littorin eller från Aftonbladet.

Skillnaden dem emellan är att Aftonbladets tillfälliga utgivare Lena Mellin är skyldig att lägga korten på bordet. Det är hon som står bakom en allvarlig anklagelse och det är hon som har bevisbördan. Inte Littorin, trots att många spekulerar över vad han har haft för sig.

Den här publiceringen har redan fått enorma konsekvenser. Och den är omgiven av frågetecken precis överallt. Situationen är ohållbar, vilket gör att vi redan behöver en oberoende granskning av nya aktörer.

Aftonbladet har klivit ur sin roll som nyhetsförmedlare och gjort sig själv till part i målet. Och tidningens beskrivning av källan Anna känns oroväckande tillrättalagd. Fler måste därför få tillgång till affärens alla påstådda bevis.

Om Anna nu är så mån som hon säger om att allmänheten ska få veta sanningen får hon ta sitt ansvar och låta sig granskas och frågas ut av fler bedömare. Helst av professionella brottsutredare (om det går), men åtminstone av andra journalister.

Att Aftonbladet skulle släppa sina bevis för allmän granskning är inget att hoppas på. De kommer att hänvisa benhårt till källskyddet, vilket de också måste göra. Detta är bara en av de rävsaxar tidningen har satt sig i. Även om de skulle vilja offentliggöra Annas identitet och hennes mejl så får de inte enligt grundlagen utan hennes medgivande.

Bland väldigt mycket annat måste Aftonbladet nu övertyga svenska folket om att tidningen inte har betalat för betalflickans berättelse. Det blir ungefär lika svårt som för Sven Otto Littorin att övertyga om att han inte heller har betalt henne.