Jag är kränkt, tramsig och irrationell

Du har väl inte missat årets julgräl om några bortklippa sekvenser i Kalle Ankas Jul – den svarta dockan och judekarikatyren i tomteverkstaden?
Jag skrev några rader om saken på min Facebooksida, där jag argumenterade mot själva klippandet utan att för den skull vilja förringa osmakligheten i rasistiska symboler. Jag hävdade att om det är pedagogisk uppbygglighet som ska styra så finns ingenting i Disneykavalkaden som tål en granskning. Så varför inte låta filmerna från 1932 fortsätta ha sina skamfläckar och använda själva diskussionen som motmedel mot omedvetenheten? 
Väldigt många höll med, men ett par av mina närmaste och klokaste vänner opponerade sig och ansåg att filmredigeringen var helt riktig. Lisa skrev till exempel mycket öppenhjärtigt och tänkvärt om vad som lett henne till sin slutsats. All respekt för det.
Det här är ju en debatt om symboler. Filmrutorna symboliserar en sak, redigeringen av dem en annan. Det gör att man kan ha precis samma grundvärderingar (vilket jag hävdar att Lisa och jag har) men ändå komma till olika slutsatser, eftersom man kan tolka skeendets orsaker olika.
För att förklara vad jag är ute efter vill jag nu lämna den svarta dockan och ta ett helt annat exempel.
För ett par år sedan fick en bloggande grafisk formgivare, Per Torberger, ögonen på Rädda Barnens logga. "Vilken krock", tänkte han när han såg att den var satt i typsnittet Gill Sans. Mannen bakom typsnittet, Eric Gill, har nämligen erkänt att han har förgripit sig sexuellt på sina egna barn, sina två systar och sin hund. En historia som få andra än en riktig typsnittsnörd har hört talas om. 
Torberger ringer upp Rädda Barnen och kräver svar. Är detta verkligen Förenligt Med Era Värderingar? Tjänstgörande informatör drar omedelbart i snöret och utlöser krisplan A. Inom kort har Rädda Barnen gjort en hel pudel, sagt sig vara "helt överens om att vi inte kan ha det här typsnittet" och lovat att byta logga.
I dag tre år senare har de fortfarande inte bytt, eftersom det skulle kosta flera miljoner av insamlade medel som behövs till barn som är hjälpbehövande på riktigt. Men de skulle byta om de hade råd.
Historien är talande, men den är inte unik. Det här klimatet finns i den svenska offentligheten. Ängsliga organisationer gör allt för att slippa kontamineras av kopplingar, oavsett hur långsökta, till den ena eller andra olämpliga åsikten. Därför pågår ständig krishantering, även när det inte finns någon kris.
Den som lyfte luren på Rädda Barnen hade ju faktiskt kunnat ge ett helt annat svar, till exempel i den här stilen: 
"Jaha, och vad har det där sammanträffandet med oss att göra? Vi använder ett av de vanligaste typsnitten i världen och jag tror inte att någon tvekar om var vi står när det gäller sexuella övergrepp mot barn. Förresten ser jag när jag googlar att den där Eric Gill har varit död i över 70 år. Adjö."
Jag tror inte att jag är ensam om att längta efter fler sådana orädda svar. Rädda Barnen-reaktionen och många andra exempel visar den extrema trendkänslighet som präglar vårt svenska samhällsliv. Vi har en oerhörd förmåga att överdriva vår tro på att den senaste åsikten alltid är den bästa och anpassa oss till den.
Alla krönikörer jag har läst i alla de stora tidningarna i veckan har tyckt exakt samma sak om Disney. De avfärdar hånfullt oss som har synpunkter på filmklippningen, oavsett skäl eller argument. Man desinformerar om att vi "vill ha kvar våra rasistiska symboler" (Dilsa Demirbag-Steen i DN). Vi klumpas ihop med sverigedemokraterna och deras hat mot PK-eliten. Och Katrin Kielos i Aftonbladet låter meddela att sådana som vi är "kränkta", ägnar oss åt "trams", har "irrationella rädslor" och bör "krypa tillbaka under stenen vi kom från".
Jag kanske är både tramsig och irrationell, det ska inte jag bedöma. Men jag vet med säkerhet att jag inte är kränkt, för det har jag hört samma debattörer i andra sammanhang säga att man faktiskt får avgöra själv.
Det är inte alltid en fördel att vara världens modernaste land. När åsiktsvinden kantrar är det mycket som hinner peststämplas och rensas ut. Ibland skövlas hela stadskärnor av grävskopor och andra gånger hetsas det mot popartister som ett par decennier senare lyfts upp som nationalklenoder bredvid Astrid Lindgren. Småsaker som könstillhörighet kan också åka ut med badvattnet.
Det hela är märkligt. Vi lever i ett av jordens friaste samhällen där vi får tycka och säga vad vi vill och ändå är så många så oroliga för att tycka eller säga fel. Med den politiska hyperkänslighet som Rädda Barnen visar upp kan det knappt ens bli någon riktig debatt.
Risken med en sådan offentlighet är att den saknar kompass och tappar den långsiktiga riktningen. I ett tidigare skede när en annan vindriktning rådde var Kalle Ankas jul förhatlig för att den var kommersiell och saknade klassanalys. Om några år i framtiden är det något annat.
Diskussionen om disneydockorna är bra i sig. Det är klart att vi ska reagera på karikatyrer av svarta människor från en tid när raslagar gällde i USA och det är pinsamt att vi inte har gjort det tidigare. Men är det helt nödvändigt att redigera bort dem ur ett klassiskt program där alla känner igen varenda tecknad ruta och där vi ler åt skämtet med schackrutig färg fast vi har sett det 40 gånger förut?
Jag kanske har fel. Man ska välja sina strider och det kan hända att jag inte valde tillräckligt noga denna gång. Lisa kanske har rätt, klippningen kanske är rimlig i det här fallet och jag kanske borde ha väntat på ett bättre exempel. Det lär ju ändå inte dröja länge.
Men jag skulle ändå vilja bli hörd i min önskan om att vi kan diskutera mer – och friare – och agera lite mindre i Sverige. Måste vi vara så snabba med stifta om lagarna, riva husen som är fula just nu eller retuschera i det kollektiva minnet så fort vi i medelklassen har fått en ny gemensam åsikt? 

Detta är briljant samtidskonst!

Två kaliforniska tonårstjejer, Drew Garrett och Lauren Willey, står bakom vårens intressantaste skandalsuccé på nätet.
På två timmar skrev de en egen låt som en släkting hjälpte dem att spela in i sin studio. Eftersom varken Drew eller Lauren kan sjunga fick det bli halvfalsk pratsång i stället. Resultatet – låten Hot Problems med en nypunkigt enkel video – la de ut på en humorblog som en kul grej för sina kompisar.
"Hot girls we have problems too, we're just like you, except we're hot", lyder texten i refrängen.
Det tog hus i helsike.
Youtube-videon närmar sig nu 15 miljoner visningar. Massorna är ursinniga och över en halv miljon människor har tryckt på ogillaknappen. Youtube svämmar över av videoklipp där folk spyr ur sig sitt förakt för låten och ger kommentarer som "jag vill inte bo på den här planeten längre" eller "den får mig att skämmas över mänskligheten". Elaka parodier läggs upp på löpande band och nyhetskanalerna i USA gör tv-inslag om "den värsta låten genom tiderna".
Själv tvekar jag inte att kalla den för ett mästerverk.
Med klarsynt ironi, en väldigt rolig idé och en videokamera lyckas Drew och Lauren med en provokation som Anna Odell tvingades besvära halva psykiatrivården för att få till. Tjejerna verkar kort sagt ha fått hela den humorlösa (främst manliga) delen av USA:s befolkning på fötterna. Och det är ingen liten skara.
Så vad handlar ilskan om?
Min tolkning är att dessa tonåringar har lyckas bryta mot flera stränga men outtalade regler samtidigt i ett samhälle (västvärlden) och ett forum (internet) som anser sig vara frihetens och toleransens hemvist på jorden. Reaktionerna avslöjar att tjejerna har lyckats – eller råkat – sätta fingret på en öm punkt.
Första etikettsbrottet är att de talar öppet om en klassdimension som alla vet finns men som få orkar prata om, nämligen den om sexuellt kapital. Det vill säga att du får sociala privilegier eller handikapp beroende på hur attraktiv du är.
Detta borde inte vara någon större hemlighet i en värld där skönhetsindustrin omsätter 1 800 miljarder kronor om året, men är tydligen känsligt ändå.
Det andra etikettsbrottet är att de på eget bevåg sorterar in sig som överklass i denna ytlighetsvärld – och dessutom beklagar sig. Från sitt självpåtagna överläge rapporterar de retfullt ner till oss andra att en stor sexuell förmögenhet faktiskt inte löser alla problem. Det är nästan i klass med Marie Antoinettes fråga om varför folket inte äter kakor när brödet är slut.
Budskapet kommer dessutom från två tjejer som är precis så lagom söta att man inte riktigt kan veta om de menar allvar. Hade de varit supermodeller och/eller kunnat sjunga hade färre vågat ge sig på dem (eftersom sexuellt kapital är makt). Och hade de sett helt alldagliga ut så skulle alla ha förstått ironin. Då hade projektet varit riskfritt och ointressant.
Men jag hävdar att Drew och Lauren vet exakt vad de gör. Skälet är att verkshöjden är så god, trots allt. Den som vill ta avstånd från låten märker snabbt att den ockuperar medvetandet. Melodin sätter sig som ett häftplåster vid första lyssningen och släpper inte taget, vilket är precis den kvalitet alla popproducenter försöker uppnå.
Dessutom går det inte att tvivla på äktheten, vilket förenar de flesta stora youtube-händelser. Detta är uppenbart ett resultat av eget skapande utan kommersiella eller klickmaximerande baktankar.
Så lyssna på Hot Problems, tolka fritt, nynna med, skratta gott, tänk till och njut av ett stycke briljant politisk samtidskonst.

Vid 39:e mangabilden havererar juridiken

Förnuftet och yttrandefriheten har segrat, tycker många efter att Högsta domstolen friade i det så kallade mangamålet. Översättaren Simon Lundström hade fällts i både tingsrätten och hovrätten för barnpornografibrott på grund av serieteckningar på nakna mangafigurer som fanns i hans dator.

Jag kan tyvärr inte dela segerglädjen helhjärtat.

Självklart hade det varit en ännu större förlust för förnuftet och yttrandefriheten om Simon Lundström hade fällts. Det hade varit ett oacceptabelt rättsövergrepp. Men det hade också gjort problemet tydligare. 
Barnpornografilagen kom till i en tidsanda av känslopanik efter påtryckningar från lobbyister som Ecpat och Drottning Silvia. Om HD hade gått på samma linje som underrätterna hade det absurda med lagen blivit så uppenbart att riksdagen inte kommit undan att ändra den.

HD:s friande dom är därför något av en pyrrhusseger för yttrandefriheten. Nu försvinner nämligen opinionstrycket och den tokiga lagen kommer att överleva.

”En fällande dom i målet ligger inom ramen för en möjlig tolkning av bestämmelsen om barnpornografibrott”, konstaterar HD. I klartext innebär det att nästa medborgare som laddar ner en serieteckning som drottningen tycker illa om lika gärna kan åka dit.

Låt mig vara tydlig. Jag tycker att övergrepp på barn är absolut vidriga och måste stoppas med full kraft. Där är jag fullständigt överens med Ecpat. Pornografiska bilder med barn är så obehagligt att jag omedelbart skulle vända bort blicken om jag fick se några. Mangateckningarna i åtalet tycker jag är både smaklösa och lätt ångestskapande.

Men mina känslor och min smak kan inte få stoppa yttrandefriheten. Den ska styras av juridik, som i sin tur ska styras av tydliga principer. Saker jag tycker illa om får jag bekämpa på andra sätt än med lagboken. Och så länge det jag ogillar inte direkt skadar någon annan får jag tolerera att det är lagligt.

Men politikerna som stiftade lagen fann sig inte i denna maktlöshet. I stället hittade de på egna argument om vad teckningar kan ställa till med. Och deras påståenden liknar mer åsikter och gissningar än bevis:

• Bilder kan tänkas bli använda för att locka barn till sexuella handlingar.

• Pornografiska bilder är kränkande för barn över huvud taget.

• Man kan inte utesluta att levande barn har använts som modeller.

Barnpornografilagen kräver alltså inte verkliga övergrepp. Denna lag bestraffar i praktiken även fantasier och sexuell läggning. När andra länder inför sådana lagar brukar vi kalla det tankeförbud och medeltidsmoral.

Ju längre man läser i HD:s mangadom, desto slirigare blir argumenten. På ett ställe framstår rätten som en ren smakdomstol när den ger sig på att bedöma konst:

”Även om teckningarna knappast är sådana att de tydligt ryms under begreppet konst, har vissa av dem konstnärliga drag.”

Tack för den sakkunskapen.

Men det blir värre. Det allvarligaste godtycket är när HD kommer fram till att en av mangafigurerna faktiskt inte kommer undan lagen, eftersom den är för verklighetstrogen. Innehavet av den så kallade 39:e bilden är alltså kriminellt.

Ändå fälls inte Simon Lundström. Varför?

Jo, rätten skriver:

”Det har framkommit i målet att SL är expert på japansk kultur, inte minst mangateckningar. Han har bott i Japan i flera år och har arbetat bl.a. som översättare av mangaserier. Han har haft stora mängder mangateckningar i sin dator. Mot den bakgrunden måste hans innehav av en enda teckning, som i och för sig är sådan att innehav av den annars vore straffbart, anses försvarligt.”

Här viftas tunga rättsprinciper bort med ena handen. Ett brott är inte ett brott och vi är inte lika inför lagen. Om du har bott i Japan är det okej. Hur nu det kan göra någon skillnad för alla barn som lagen sägs kunna skydda.

Resonemanget är detsamma som om rätten skulle fria en taxichaufför från rattfylla med motiveringen att han är proffs på att köra bil och har suttit hundratusentals mil bakom ratten. ”En enda rattfylla, som i och för sig är straffbar, måste anses försvarlig.”
En liten prutmån till proffsen. Hur låter det?
Nej, vad HD nu har gjort är bara att rädda ansiktet på de bigotta politiker som drev igenom lagen. Tyvärr känner jag mig varken klokare eller mer rättstrygg efter domen. Även om jag är tacksam för Simon Lundströms skull.

Hjältarna kom, sågs och... åkte hem igen

Så kom den äntligen – revolutionen.

En skock förväntansfulla aktivister, både fnittrigt glada och klädsamt arga samtidigt, bordade i helgen en gul buss för att åka på överklassafari till Saltsjöbaden. Denna så kallade klassturism skulle bli ett muntert finger i ögat på det förljugna samhället. Nu skulle massorna äntligen få upp ögonen för Orättvisorna i Sverige.

Självklart var det tänkt som en provokation, smart medieförpackad. Född på Facebook dessutom – precis som den arabiska våren.

Vi som tänker lite annorlunda skulle kunna reagera på den ytliga samhällsanalysen. Vi skulle också kunna provoceras av den bristande empatin för alla som bor i området.

Vi skulle dessutom kunna sucka över av att man pekar ut villor där det påstås bo ”utsugare” som är ”skattesmitare, ekonomiska brottslingar och riskkapitalister”. Som om det inte var någon skillnad mellan att begå brott och att ägna sig åt fullt laglig och för det mesta (ändå) samhällsnyttig företagsfinansiering.

”Odla ditt klasshat”, uppmanar arrangörerna. Den uppmaningen är förstås den mest avslöjande, eftersom den förlöjligar alla försök att i efterhand påstå att man varit ute efter en seriös politisk diskussion.

”Vi spetsade till det medvetet”, förklarar arrangörerna. Citatet om klasshat var ironiskt menat, ska vi förstå. Kanske ser de sig själva som vassa, samhällsomstörtande satiriker. Eller till och med som hjältemodiga dissidenter, vem vet.

Vi andra tänker nog mest på Håkan Juholt.

Men det är också talande att denna uppmaning till klasshat över huvud taget behövs. Rinkebyborna förstår alltså inte själva, måste vara tanken. Kom igen nu, grabbar! Kolla, här bor de ni ska vara arga på!

Problemet med analysen är att inte ens underklassen i Fisksätra spontant släntrar över de få stegen till Saltis för att panga rutor på överhetens glasverandor.

Om man skrapar lite på ytan är det intressant att konstatera hur lite plakatvänstern av i dag tar politiken på allvar. Den ilska som påstås ligga bakom bussresan är knappast mer än ett trotsutbrott. Trotsaren skriker och gapar, men längtar innerst inne bara efter att någon större och klokare ska visa vägen så att känslostormen bedarrar.

Alla klassturisterna vet egentligen att deras lilla hyss förutsätter att någon annan får bestämma, någon med bättre kunskap och omdöme än de själva. Någon som orkar med det ibland trista och komplicerade jobbet att styra ett samhälle, en myndighet, en skola eller ett företag.

Förr, på 1960-talet, hade aktivisternas föregångare svar på hur samhället borde drivas i stället. De kallade det kommunism eller socialism. Dagens vänster vill helst inte ha för ingående frågor om sina egna alternativ.

Bli inte förvånad om klassturisterna sitter där på bussen och i hemlighet känner sig rätt trygga och nöjda med Fredrik Reinfeldt. Han är någon man kan skrika och gapa på, men som ändå aldrig tappar humöret eller blir orättvis på allvar och låter brorsan få ta hela glasspaketet.

Sverige är ett tryggt och gott land för de allra flesta. Ett jämförelsevis rättvist, välordnat och fredligt hörn av världen. Många har det definitivt tufft, men få är dömda från födseln till evig fattigdom utan utvägar.

Slutsatsen för oss vanliga utsugare med månadslön är att vi tills vidare lugnt kan påta vidare i vår trädgård medan den gula bussen passerar Tippens centrum på väg tillbaka in till stan.

Revolutionen kom, men den var inte mer än en barnslig fjärt från några vänsterromantiska frilansjournalister på Södermalm.