Socialdemokrater som är uppfödda på att få näring av makten kommer att söka den där den numera finns – i de borgerliga partierna.
Detta är egentligen inget nytt. Förr om åren har en lång rad karriärpolitiker gjort det lämpliga valet att byta parti och bli socialdemokrater. För till exempel Carl Tham, Birgitta Dahl och Ylva Johansson betydde det fina statsrådsjobb.
Politik är en bransch som andra, vad politikerna själva än påstår. Om Zlatan obekymrat kan gå från Inter till Milan kan väl Ilja Batjlan eller Thomas Östros gå från sossarna till moderaterna. Transferfönstret är öppet, som fotbollsfolket säger.
Karriäristerna har ju redan förstått att det otänkbara har hänt – Socialdemokratiska arbetarpartiet är tömt på makt och kanske snart även pengar. Tomt på idéer har det varit länge, men det är makten som räknas.
Just nu är frågan bara hur länge man måste vänta med sitt sidbyte rent taktiskt för att det inte ska se för illa ut.
Så hur gick makten förlorad? Varför är diskussionen om politikens innehåll så handfallen och tankarna så grunda när proffspolitiker gör sin eftervalsanalys?
Mitt svar är att ingen av dem minns, eller någonsin har förstått, vad som är partiets grundläggande roll. (Och nej, det är inte att snickra mångfaldsplaner, dölja arbetslöshet med bidragsberoende eller prata om rättvisa.)
Socialdemokratins viktigaste uppgift har alltid varit att göra goda demokrater av den arbetande befolkningen. Samt att förvandla den till en konsumerande medelklass.
Utan en demokratiskt skolad och köpstark arbetarklass hade Sverige aldrig varit det förhållandevis moderna, högteknologiska, öppna, förtroendefulla och effektiva samhälle det är i dag.
Under 1900-talets början var det tusentals vanliga socialdemokrater som gjorde det tunga och utmanande jobbet att stoppa kommunismen i Sverige – med argument i stället för med våld och makt. Ingen annan kunde ha gjort det och det var absolut inte självklart att det skulle lyckas. Detta är ett hjältedåd i svensk historia som vi borde påminna oss om oftare.
Tyvärr har karriäristerna i parti- och LO-toppen glömt. Det avslöjas av den senaste mandatperiodens två grövsta politiska misstag.
Det ena misstaget var att tvinga in sin partiledning i koalition med de förklädda antidemokraterna i vänsterpartiet. Och det andra var att aldrig ta det tidiga 2000-talets viktigaste politiska uppgift på allvar, nämligen att övertyga Sveriges arbetare (och arbetslösa) om att avstå från Sverigedemokraternas lockelser.
Det första hade bara krävt lite sunt förnuft. Det andra hade krävt hårt, oegennyttigt och uthålligt politiskt arbete. En gång till.
En del av detta jobb har trots allt utförts, men knappast i partihögkvarteret på Sveavägen 68. Det har skett i tysthet i oklädningsrummen på Ovako i Hofors, på äldreboendet i Virserum och i korvkön på speedwaymatcherna i Hallstavik.
Kampen har förts av gråsossar och fackföreningsfolk som har sagt ifrån och argumenterat i vardagen med sina egna arbetskamrater, grannar och familjemedlemmar för att försvara det som vårt välstånd vilar på – demokratin och humanismen. Sådana insatser kräver faktiskt mer socialt mod och offervilja än att brösta upp sig på DN Debatt.
Utan gräsrötterna i skinnvästar och scholltofflor hade Sverigedemokraterna inte haft 5,7 procent av rösterna.
Utan dem hade vi varit ett nytt Danmark.
Så vad har man för nytta av en partielit som inte kan komma på vad det egna partiet är till för?
Fråga inte mig. Men låt gärna de överbetalda proffsen byta lag om de har lust. Och om någon annan vill ha dem.
