Så kom den äntligen – revolutionen.
En skock förväntansfulla aktivister, både fnittrigt glada och klädsamt arga samtidigt, bordade i helgen en gul buss för att åka på överklassafari till Saltsjöbaden. Denna så kallade klassturism skulle bli ett muntert finger i ögat på det förljugna samhället. Nu skulle massorna äntligen få upp ögonen för Orättvisorna i Sverige.
Självklart var det tänkt som en provokation, smart medieförpackad. Född på Facebook dessutom – precis som den arabiska våren.
Vi som tänker lite annorlunda skulle kunna reagera på den ytliga samhällsanalysen. Vi skulle också kunna provoceras av den bristande empatin för alla som bor i området.
Vi skulle dessutom kunna sucka över av att man pekar ut villor där det påstås bo ”utsugare” som är ”skattesmitare, ekonomiska brottslingar och riskkapitalister”. Som om det inte var någon skillnad mellan att begå brott och att ägna sig åt fullt laglig och för det mesta (ändå) samhällsnyttig företagsfinansiering.
”Odla ditt klasshat”, uppmanar arrangörerna. Den uppmaningen är förstås den mest avslöjande, eftersom den förlöjligar alla försök att i efterhand påstå att man varit ute efter en seriös politisk diskussion.
”Vi spetsade till det medvetet”, förklarar arrangörerna. Citatet om klasshat var ironiskt menat, ska vi förstå. Kanske ser de sig själva som vassa, samhällsomstörtande satiriker. Eller till och med som hjältemodiga dissidenter, vem vet.
Vi andra tänker nog mest på Håkan Juholt.
Men det är också talande att denna uppmaning till klasshat över huvud taget behövs. Rinkebyborna förstår alltså inte själva, måste vara tanken. Kom igen nu, grabbar! Kolla, här bor de ni ska vara arga på!
Problemet med analysen är att inte ens underklassen i Fisksätra spontant släntrar över de få stegen till Saltis för att panga rutor på överhetens glasverandor.
Om man skrapar lite på ytan är det intressant att konstatera hur lite plakatvänstern av i dag tar politiken på allvar. Den ilska som påstås ligga bakom bussresan är knappast mer än ett trotsutbrott. Trotsaren skriker och gapar, men längtar innerst inne bara efter att någon större och klokare ska visa vägen så att känslostormen bedarrar.
Alla klassturisterna vet egentligen att deras lilla hyss förutsätter att någon annan får bestämma, någon med bättre kunskap och omdöme än de själva. Någon som orkar med det ibland trista och komplicerade jobbet att styra ett samhälle, en myndighet, en skola eller ett företag.
Förr, på 1960-talet, hade aktivisternas föregångare svar på hur samhället borde drivas i stället. De kallade det kommunism eller socialism. Dagens vänster vill helst inte ha för ingående frågor om sina egna alternativ.
Bli inte förvånad om klassturisterna sitter där på bussen och i hemlighet känner sig rätt trygga och nöjda med Fredrik Reinfeldt. Han är någon man kan skrika och gapa på, men som ändå aldrig tappar humöret eller blir orättvis på allvar och låter brorsan få ta hela glasspaketet.
Sverige är ett tryggt och gott land för de allra flesta. Ett jämförelsevis rättvist, välordnat och fredligt hörn av världen. Många har det definitivt tufft, men få är dömda från födseln till evig fattigdom utan utvägar.
Slutsatsen för oss vanliga utsugare med månadslön är att vi tills vidare lugnt kan påta vidare i vår trädgård medan den gula bussen passerar Tippens centrum på väg tillbaka in till stan.
Revolutionen kom, men den var inte mer än en barnslig fjärt från några vänsterromantiska frilansjournalister på Södermalm.
