Ett förtalsmål är enda vägen framåt

Den kladdiga Littorinaffären har kört fast. Aftonbladet har inga bättre bevis än dem man redan har presenterat, Littorin kan aldrig bli rentvådd och ett flertal inblandade är numera misstänkliggjorda på olika sätt – från statsministern till Littorins exfru.

Nu finns bara en sak att hoppas på, nämligen att Littorin orkar (och har råd) att starta en förtalsrättegång mot Aftonbladet. Behovet av rättslig prövning av en publicering har sällan varit större.

Oberoende granskare, helst jurister, behöver få se bevisen. Vi lär vara många som vill veta om rätten anser det rimligt att en tidning i Sverige raserar en persons anseende med indicier som ingen annan än tidningen själv har en chans att kontrollera och bedöma.

Jan Helin försvarar publiceringen i sin blogg i dag. Det är mycket rappt, begåvat och engagerat skrivet. Bland annat argumenterar han för en politikers plikt att hålla sig till en sexköpslag som hans eget parti har stiftat och tidningarnas rätt att avslöja politiker som bryter mot sina egna lagar.

Jovisst, självklart. Det är lätt att falla för Helins vältalighet och energi. Men nyckelfrågan, nämligen hur han kan veta att ett sådant brott verkligen har begåtts, glider han över med tre meningar i sin långa text:

"Den 30-åriga kvinnans berättelse är trovärdig. Hon har ingen vinning av att berätta det hon berättar. För ovanlighetens skull finns också ett antal tekniska omständigheter vad gäller datatrafik och telefonnummer som styrker hennes berättelse", skriver Jan Helin.

Jag skrev i mitt förra blogginlägg om alla bristerna i "utredningen" av Littorins påstådda brott. Inga oberoende jurister har utrett, förhört eller granskat kvinnans bevis eller hennes motiv. Littorin anklagas och döms (åtminstone moraliskt) i en process där alla bevis är hemliga och anonyma.

"Hon har ingen vinning av att berätta det hon berättar", hävdar Helin. Med det menar han att Aftonbladet inte har betalat för berättelsen. Låt säga att han talar sanning. Hur kan han därmed veta att ingen annan har betalat henne för att prata?

Utan att själv försöka insinuera eller sprida rykten vill jag påminna om några förhållanden som borde göra varje tidningsutgivare ytterst vaksam:

1. Littorin ligger i en bitter vårdnadstvist med en kvinna från en känd direktörsfamilj. Han har själv tidigare begärt egen vårdnad och offentliggjort uppgifter om exfrun som syftar till att ifrågasätta hennes karaktär och omdöme. I vissa kretsar skulle man nog tolka den handlingen som en ren krigsförklaring.

2. Sexköpsuppgifterna kommer i ett politiskt mycket känsligt skede mitt under en valrörelse som ser ut att bli den jämnaste på många år. Detta trots att den 30-åriga kvinnan haft fyra år på sig att berätta.

3. Littorin är nog den minister som har profilerat sig hårdast och retat upp flest politiska motståndare under mandatperioden. LO-facken riktar sin ilska mot honom, liksom tusentals arbetslösa, sjukskrivna och utförsäkrade. Till och med Svenskt Näringsliv tål honom illa för hans envisa försvar av LAS.

Vi svenskar är inte vana vid smutskastningskampanjer à la Watergate med planerade karaktärsmord och fabricerade bevis. Men vi var å andra sidan inte vana vid statsministermord heller före 28 februari 1986.

Så låt oss nu säga, rent hypotetiskt, att någon skulle anlita en expert för att sänka denna minister med oschyssta medel. Hur skulle anklagelsen i så fall se ut? Hur skulle caset byggas? Vem skulle avsändaren vara? Och var skulle storyn planteras?

Ni kan tänka färdigt den tanken själva. Jag hoppas att Jan Helin också har gjort det – före sin publicering.

När Jan Helin säger om 30-åringen att "hon har ingen vinning" så viftar han bort en lång rad viktiga och obesvarade frågor. För mig är det obegripligt att han så lättvindigt pantsätter både Aftonbladets varumärke och sin egen karriär genom att gå i god för att en okänd exprostituerad 30-åring är fullständigt trovärdig och oegennyttig.

Det finns datatrafik och telefonnummer, säger Helin. Men varför visar han då inte bevisen? Gissningsvis för att de innehåller formuleringar som skulle solka ner Littorins anseende ännu mer och orsaka honom ännu större publicitetsskada. Vilket i dag vore uppenbart oförsvarligt.

Det är därför som den här historien bör anmälas och bli ett förtals- eller tryckfrihetsmål. Det är enda sättet att komma vidare, granska bevisningens hållfasthet och få ett någorlunda bra och objektivt svar på om Aftonbladets historia är sann – utan att behöva hålla fram ännu fler sjaskigheter i ljuset.

I går gick Littorin ut och förnekade brott genom sin advokat. När Aftonbladet rapporterade detta satte man rubriken "Littorin pekar ut Anna, 30, som lögnare". Men varje vaken läsare ser att rubriken är oseriös. Att neka till ett brott är inte samma sak som att peka ut någon annan. Littorin kanske menar att vittnet minns fel eller att Aftonbladet har missuppfattat eller överdrivit. Han har själv inte använt ordet "lögnare".

Denna rubrik var alltså lätt att avslöja som tendensiös. Men det kan all rapportering i Aftonbladet om Littorinfallet från och med nu misstänkas för. Tidningens problem är nämligen att man har frångått sin normala roll – att rapportera om nyheter – för att i stället själv agera motpart i ett inofficiellt brottsmål mot exministern.

Därmed handlar all publicering om Littorin numera om att rädda tidningens eget anseende. Det är skälet till att man inte ger en enda detalj som stör bilden av det redbara vittnet. Hela bevisningen bygger ju på tidningens egna garantier om att vittnet talar sanning.

Aftonbladet lämnar alltså sin egen trovärdighet och pålitlighet som säkerhet för hela Littorinaffären. Frågan är bara om tidningens förtroendekapital är tillräckligt stort för att täcka risken.

Allt återstår att bevisa för Aftonbladet

Det tog mindre än två dygn. Sedan publicerade Aftonbladet, som väntat, sin anklagelse om sexköp mot Sven Otto Littorin.
Har man sagt A så får man säga B. Det insåg också redaktörerna på AB, men hoppades nog in i de längsta få slippa bära bevisbördan. Taktiken gick ut på att pressa Littorin att själv kliva fram och erkänna.
Det tricket misslyckades, vilket gör att Aftonbladet nu är helt i händerna på ett karaktärsvittne vars karaktär man åtminstone inte har lyckats övertyga mig om fullt ut.

Kvinnan anmälde aldrig brottet för fyra år sedan och vill inte anmäla i dag ens om det gick. Saken skulle dock ändå aldrig utredas, eftersom ingen åklagare tar i ett brott som redan är preskriberat.

Men den moraliska tyngden i anklagelsen sänker Littorins anseende totalt både politiskt och privat. Samt stänker på hela regeringen. I Svensk politisk kultur är sexköp en av de allvarligaste anklagelserna en politiker kan möta. Det hade varit lättare att bli ursäktad för rattfylleri, grov förskingring eller misshandel.

Som journalist gäller det alltså att ha ordentligt på fötterna. Har Aftonbladet det?

Nej, inte om man tittar utifrån på vad de hittills har redovisat.

Allting hänger på en enda anonym källa, "Anna", som därför är tvungen att vara mycket trovärdig. De tekniska bevisen handlar om mejlväxling från anonyma konton och ett mobilnummer som tidigare har tillhört Littorin. Det låter trovärdigt, men frågan är vad de faktiskt bevisar. De kanske bevisar en kontakt och till och med sexuella handlingar, men bevisar de att han har betalat?

Det vet vi inte och kan inte heller avgöra, eftersom det bara är Aftonbladet som har tillgång till mejlen. Det är också bara Aftonbladet som har träffat kvinnan och som väljer hur mycket om henne och hennes berättelse som återges. Ingen annan kan kolla.

Inga rättsvårdande myndigheter har varit inblandade. Inga utbildade förhörsledare hos polisen har fått fråga ut henne. Inga åklagare har fått värdera bevisen. Inga advokater har fått korsförhöra vittnet och inga domare har fått bedöma trovärdigheten i hennes utsagor.

Hela processen har skötts av Aftonbladets egna reportrar, som i grunden förstås har större kommersiellt intresse av att kunna belägga historien än att kunna spräcka den. I värsta fall kan de till och med ha betalat Anna pengar för att ställa upp och berätta. Det är en vanlig arbetsmetod på kvällstidningarna, men skulle vara fullständigt förödande för tidningens trovärdighet denna gång.

Om någon betalning har skett vet vi inte, men tidningen har inte brytt sig om att förneka det i förebyggande syfte. I stället skriver man om lagrade kunduppgifter i Annas dator, "som Aftonbladet har fått".

Fått eller köpt? Vem ger bort sin dator gratis? Man har dessutom att göra med en källa som är van att ta betalt för saker som de flesta andra inte köpslår om.

Det vi vet om Anna är att hon vid tiden för det påstådda brottet var prostituerad, det hon själv kallar en "betalflicka" (månadens svenska nyord, för övrigt!). Det betyder inte att hon ska nedvärderas eller dömas som en dålig människa. Inte heller att hon ska betraktas som korkad eller oförmögen att ta vara på sig själv.

Åklagare brukar dock inte gärna vilja bygga sina fall på prostituerade. Inte för att åklagarna är extra fördomsfulla, utan för att det är så vanligt att prostituerade har drogproblem, är utstötta och har psykiska och sociala problem. Priset för att avslöjas som lögnare är lägre för den som står långt från samhällsgemenskapen än för väletablerade medborgare med mycket social prestige att förlora.

Anna säger sig ha varit betalflicka under drygt ett år. På dagarna levde hon enligt AB ett "normalt liv" med högskolestudier på distans. Hon säger sig ha varit kräsen med vilka kunder hon träffade. Littorin ska ha betalat 2 000 kronor för ett möte.

Anna hävdar också att hon har kvar sitt kundregister och att "där finns flera direktörer och andra kända personer. Vissa av dem var stamkunder som hon träffade regelbundet.".

Här vill jag försöka lägga ihop ett och ett.

• Hon prostituerade sig bara i drygt ett år.

• Hon levde ett normalt liv med studier på dagarna.

• Hon fick bra betalt, 2 000 kronor för ett tvåtimmarsmöte.

• Hon hade många återkommande stamkunder.

• Hon fick nya kunder via nätet, inte via de gamla kundernas personliga nätverk.

• Hon har haft flera direktörer och kändisar som kunder.

Sammantaget ger det bilden av en kvinna som med ledning av sina egna uppgifter kanske har prostituerat sig vid cirka 200 tillfällen totalt. 10-15 möten i månaden bör ha räckt för att leva gott – såvida hon inte behövde pengar till droger (vilket i så fall skulle sänka hennes trovärdighet).

Vissa ska ha varit stamkunder, för vilka vi för enkelhetens skull kan räkna med runt tio möten per man och år. Låt oss anta att hälften var återkommande och hälften tillfälliga. Då bör hon ha haft grovt gissat ett hundratal kunder totalt. Så många fler orkar man väl rimligtvis inte med under ett år om man ska studera samtidigt.

Hur stor är chansen för en betalflicka som hittar 100 eller max 200 anonyma män på nätet att det fastnar en minister, flera direktörer och ytterligare en rad kända personer på kroken? En större andel kända människor finns väl bara på Dramatens firmafester.

Om Anna talar sanning måste alltså just kändisar vara kraftigt överrepresenterade bland Stockholms sexköpare.

Jag kanske är överdrivet skeptisk. Men om – jag säger OM – det skulle dölja sig någon mytomani här så är det just uppgiften om alla de andra kändisarna som är stället att börja gräva på.

I dag har Anna slutat sälja sex. Och hon har enligt Aftonbladet fått psykologhjälp under flera år. Det låter klokt och hoppfullt, men det visar också att tidningen har gjort sig beroende av ett nyckelvittne som kanske inte är i full psykisk balans. Jag säger absolut inte att det underkänner hennes trovärdighet, men det är en omständighet som måste vägas in när man gör sin källkritik. Har Aftonbladets reportrar verkligen kompetens nog att bedöma i vilket psykiskt skick deras Anna befinner sig i dag?

Detektiver, brottsutredare, åklagare, psykologer – det är många tunga roller som journalisterna tar på sig denna gång.

Ännu oklarare blir historien när tidningen beskriver Annas egna skäl till att avslöja Littorin. Hon sägs ha blivit så upprörd när hon läste om den sexbrottsåtalade polismästaren Göran Lindberg att hon ville göra allmänheten uppmärksam på att han inte är ensam. Fler män med makt (Littorin) hycklar och döljer sina sexköp.

Anna har alltså plötsligt sett nyheterna om polischefen och blivit djupt upprörd när hon insett att flera kända män köper sex, trots att hon själv redan har haft ett flertal kända och högt uppsatta män som kunder. Och trots indignationen vill hon inte polisanmäla Littorin. Aftonbladet berättar inte varför.

Jag får helt enkelt inte ihop historien. Ett avgörande skäl är att det inte finns en enda detalj i Annas berättelse som skaver. Inga nyanser i hennes personlighet eller livsföring sticker ut och får läsaren att tvivla på hennes goda karaktär.

Anna är visserligen betalflicka men i övrigt ren som snö – studerar präktigt, agerar terapeut åt sina kunder, håller på en kort period, är noga med att välja sina kunder, har inga missbruksproblem, talar med värme och omsorg om Littorins barn och går i terapi när hon tar sig ur sitt mönster och förstår att hon har blivit utnyttjad. Och då blir hon omvänd och anammar en typisk mediemedelklasståndpunkt kring sexköp som hon formulerar med exakt samma ordvändningar som Aftonbladets egna opinionsbildare skulle ha gjort.

Och just det – hon kräver inget betalt av tidningen för att berätta sin historia.

Anna (i Aftonbladets version) är helt enkelt lite för bra för att vara sann. Jag påstår inte att hon måste vara motsatsen, men för mig är det uppenbart att vi inte har fått hela bilden. Varken från Sven Otto Littorin eller från Aftonbladet.

Skillnaden dem emellan är att Aftonbladets tillfälliga utgivare Lena Mellin är skyldig att lägga korten på bordet. Det är hon som står bakom en allvarlig anklagelse och det är hon som har bevisbördan. Inte Littorin, trots att många spekulerar över vad han har haft för sig.

Den här publiceringen har redan fått enorma konsekvenser. Och den är omgiven av frågetecken precis överallt. Situationen är ohållbar, vilket gör att vi redan behöver en oberoende granskning av nya aktörer.

Aftonbladet har klivit ur sin roll som nyhetsförmedlare och gjort sig själv till part i målet. Och tidningens beskrivning av källan Anna känns oroväckande tillrättalagd. Fler måste därför få tillgång till affärens alla påstådda bevis.

Om Anna nu är så mån som hon säger om att allmänheten ska få veta sanningen får hon ta sitt ansvar och låta sig granskas och frågas ut av fler bedömare. Helst av professionella brottsutredare (om det går), men åtminstone av andra journalister.

Att Aftonbladet skulle släppa sina bevis för allmän granskning är inget att hoppas på. De kommer att hänvisa benhårt till källskyddet, vilket de också måste göra. Detta är bara en av de rävsaxar tidningen har satt sig i. Även om de skulle vilja offentliggöra Annas identitet och hennes mejl så får de inte enligt grundlagen utan hennes medgivande.

Bland väldigt mycket annat måste Aftonbladet nu övertyga svenska folket om att tidningen inte har betalat för betalflickans berättelse. Det blir ungefär lika svårt som för Sven Otto Littorin att övertyga om att han inte heller har betalt henne.

Här dör pressetiken inför våra ögon

Ingenting kan längre döljas och tystas ner. Och därmed finns inte längre någon pressetik.

Det är den drastiska men oundvikliga slutsatsen efter turerna kring arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin i Almedalen.

Just nu är det torsdag kväll och svenska folket har blivit serverade en halvfärdig skandalsoppa av Aftonbladet. Mannen som nyss var minister har konfronterats av tidningen med uppgifter om ett fyra år gammalt "brott". Men vilket brott det rör sig om får vi inte veta – av pressetiska skäl.

Alltså. Låt oss slänga ut ett stort stycke nyslaktat kött i högsommarsolen. Sedan är det bara att vänta. Kommer det några flugor är det i alla fall inte vårt fel.

Men Aftonbladet vet ju vad de gör. De röker ut syndaren, möjligen i en ohelig allians med ministerns exfru, som enligt vissa skvallrare ska ha läckt uppgifterna om "brottet" och haft för avsikt att använda det i parets vårdnadstvist.

Det finns många "om" och "kanske" här. Men om uppgifterna stämmer har vi att göra med en skilsmässa och en vårdnadstvist där deltagarna tävlar med varandra i sjaskighet.

Vi behöver knappast veta alla detaljerna och ibland undrar jag om jag själv ens vill. Men det är bara att vänja sig. I det nya nätskvallersamhället med etikfria forum som Flashback och Realtid finns inte längre några kittlande hemligheter som överlever första dygnet.

Just nu gissar jag att rikstidningarnas ansvariga utgivare sitter i sina glasburar och grubblar över det hopplösa dilemma som dyker upp allt oftare: ska jag publicera något som "alla" redan vet (eller snabbt kan ta reda på) eller försöka dölja sanningen och därmed göra min egen tidning irrelevant som nyhetskälla?

Första versen är redan sjungen av Aftonbladet. Borta i Visbynatten gnolar hela samhällseliten på nästa vers. Men den utgivare som sjunger ut hela visan vet att han eller hon straffas med en stor skamstrut på huvudet.

Från och med i eftermiddags är Littorin-härvan en enda dålig teaterfars. Halva sanningen är ute om något som förmodligen få har med att göra men som alla är för nyfikna för att inte veta.

Inom några dygn vågar jag lova att varenda detalj i historien Sven-Otto Littorin är uthängd till full beskådan av både allmänheten och de barn som alla säger sig vilja skydda.

Allt medan den döende pressetiken vrider sig som ett plågat djur på köttkroken.