"Jag är ointresserad av statusprylar och har ett okomplicerat förhållande till ägande", säger hon – antagligen med avsikten att Vårda Sitt Personliga Varumärke.
Det går sådär, om ni frågar mig.
Sekelskiftesvåningen som hon tycks ha kommit över för länge sedan är i dag värd gissningsvis 7-8 miljoner. För Cilla är det därför ingen konst att ha ett okomplicerat förhållande till ägande. Det kan alla som är rika.
"Det är rätt avspänt och bohemiskt hemma hos oss", förkunnar hon vidare och säger sig älska Ikea för att "jag tycker om det som är till för alla, det folkliga".
Hur aningslös får man bli? tänker jag uppretat – tills jag kommer på vilket fascinerande politiskt tidsdokument den här artikeln är. Kanske till och med bättre än den där i DN om teppanyakihällarna.
Designer-Cilla symboliserar nämligen den mest trendsäkra politiska ståndpunkten i Sverige 2011 – en ytterst märklig hybrid av vänsterradikal civilisationskritik och klassisk konservatism. Ett slags "högervänster", rensad från all liberalism och mittenpolitik.
Å ena sidan är man genuint orolig över miljöhotet och jordens överlevnad, vilket man hanterar genom att låna retorik och stilmarkörer från 68-vänstern och propagera för antikonsumtion.
Å andra sidan längtar man tillbaka till det bestående, till serveringsgångarna, hemmafrulivet, Svenskt Tenn, 60-talsmode à la Mad men och ett tryggt kärnfamiljsliv. Det ligger en stark nykonservativ längtan i luften, inte minst bland de yngsta vuxna födda på 90-talet.
Unga och medelålders kvinnor (och män) arbetar hårt och duktigt, tar sin ekonomexamen, gifter sig tidigt och har dåligt samvete för att de inte är hemma med barnen. De kämpar varje dag för klassiska borgerliga dygder som flit, strävsamhet och hederlighet – samtidigt som de kan rösta på miljöpartiet, eller till och med vänsterpartiet, och ha enligt min mening direkt stolliga åsikter om att tillväxten borde avskaffas.
Vi bevittnar alltså hur reaktionära ideal smälts ihop med tokradikalt ekonomiskt tänkande. Hegel och Marx i armkrok med varandra.
Denna högervänster är högsta mode i trendkänsliga Stockholms innerstad. I mina egna kvarter på Södermalm röstade 35 procent på vänsterpartiet och miljöpartiet samtidigt som den senaste trerummaren gick för 4,8 miljoner. I fattiga Akalla fick samma partier 24 procent medan färgen flagnade från hyresrätternas betongbalkonger.
Cilla i SvD tror förmodligen att hon sticker ut från mängden och revolterar mot sin högborgerliga bakgrund när hon målar pardörrarna till matsalen knallgula. I verkligheten är hon en så typisk borgarbracka av 2011 års modell som man kan vara – utan att själv veta om det.
3 kommentarer:
Roligt och träffsäkert i stora stycken men jag håller, förutom upprördheten över aningslösheten, inte med. Cilla representerar möjligen en trendsäker politisk ståndpunkt men, utanför mediesverige och Södermalm, är den knappast särskilt inflytelserik.
Den dominerande riktningen i svensk politik är väl och har varit att tillväxt och sättet den sker på är förhållandevis okontroversiell. Det gäller såväl socialdemokrater som Alliansregeringen.
De nya Moderaterna har inte varit framgångsrika för att de har haft en alternativ syn på konsumtion, satsat på forskning om alternativa energikällor eller velat bygga ut järnvägar. Nej, tydlig plånboks- och jobbpolitik i kombination med en splittrad opposition har varit framgångsreceptet.
De här uppgifterna du har om 90-talisterna - den tidiga familjebildningen, det tidiga barnafödandet och drömmen om hemmafrutillvaron - var kommer de ifrån? Det låter som en United Minds-undersökning, tycker jag. Tacksam för svar.
Hej Daniel,
Tack för din kommentar. Nej, de här ståndpunkterna är säkert inte så spridda utanför Södermalm, men inlägget ska läsas som en tidig spaning om idéer som kanske kan komma att utmana moderaternas "extremmittenpolitik" med tiden. Och trender föds ofta just här.
Det slående tycker jag är hur många av mina grannar och bekanta som har tappat intresset för liberalismen. Dess värden tas för givna som något som Reinfeldt och Borg kan fixa själva.
När jag tänker vidare i ämnet lutar jag åt att dessa innerstadsbor nog innerst inne bara är höger. Deras förkärlek för vänsterpolitik kan vara ett uttryck för ytterligare en i grunden borgerlig dygd som jag inte nämner, nämligen måttfullhet.
Det kan vara måttfullhetsidealet som får dem att vilja konsumera mindre, köpa rättvisemärkt kaffe och – kontraproduktivt nog – känna skuld för tillväxten.
Tidningen Vi skrev i sitt senaste nummer om 90-talisterna. Om jag minns rätt var det Kairos Future som hade gjort attitydmätningen.
/Martin
Tack!
Skicka en kommentar