Jag är kränkt, tramsig och irrationell

Du har väl inte missat årets julgräl om några bortklippa sekvenser i Kalle Ankas Jul – den svarta dockan och judekarikatyren i tomteverkstaden?
Jag skrev några rader om saken på min Facebooksida, där jag argumenterade mot själva klippandet utan att för den skull vilja förringa osmakligheten i rasistiska symboler. Jag hävdade att om det är pedagogisk uppbygglighet som ska styra så finns ingenting i Disneykavalkaden som tål en granskning. Så varför inte låta filmerna från 1932 fortsätta ha sina skamfläckar och använda själva diskussionen som motmedel mot omedvetenheten? 
Väldigt många höll med, men ett par av mina närmaste och klokaste vänner opponerade sig och ansåg att filmredigeringen var helt riktig. Lisa skrev till exempel mycket öppenhjärtigt och tänkvärt om vad som lett henne till sin slutsats. All respekt för det.
Det här är ju en debatt om symboler. Filmrutorna symboliserar en sak, redigeringen av dem en annan. Det gör att man kan ha precis samma grundvärderingar (vilket jag hävdar att Lisa och jag har) men ändå komma till olika slutsatser, eftersom man kan tolka skeendets orsaker olika.
För att förklara vad jag är ute efter vill jag nu lämna den svarta dockan och ta ett helt annat exempel.
För ett par år sedan fick en bloggande grafisk formgivare, Per Torberger, ögonen på Rädda Barnens logga. "Vilken krock", tänkte han när han såg att den var satt i typsnittet Gill Sans. Mannen bakom typsnittet, Eric Gill, har nämligen erkänt att han har förgripit sig sexuellt på sina egna barn, sina två systar och sin hund. En historia som få andra än en riktig typsnittsnörd har hört talas om. 
Torberger ringer upp Rädda Barnen och kräver svar. Är detta verkligen Förenligt Med Era Värderingar? Tjänstgörande informatör drar omedelbart i snöret och utlöser krisplan A. Inom kort har Rädda Barnen gjort en hel pudel, sagt sig vara "helt överens om att vi inte kan ha det här typsnittet" och lovat att byta logga.
I dag tre år senare har de fortfarande inte bytt, eftersom det skulle kosta flera miljoner av insamlade medel som behövs till barn som är hjälpbehövande på riktigt. Men de skulle byta om de hade råd.
Historien är talande, men den är inte unik. Det här klimatet finns i den svenska offentligheten. Ängsliga organisationer gör allt för att slippa kontamineras av kopplingar, oavsett hur långsökta, till den ena eller andra olämpliga åsikten. Därför pågår ständig krishantering, även när det inte finns någon kris.
Den som lyfte luren på Rädda Barnen hade ju faktiskt kunnat ge ett helt annat svar, till exempel i den här stilen: 
"Jaha, och vad har det där sammanträffandet med oss att göra? Vi använder ett av de vanligaste typsnitten i världen och jag tror inte att någon tvekar om var vi står när det gäller sexuella övergrepp mot barn. Förresten ser jag när jag googlar att den där Eric Gill har varit död i över 70 år. Adjö."
Jag tror inte att jag är ensam om att längta efter fler sådana orädda svar. Rädda Barnen-reaktionen och många andra exempel visar den extrema trendkänslighet som präglar vårt svenska samhällsliv. Vi har en oerhörd förmåga att överdriva vår tro på att den senaste åsikten alltid är den bästa och anpassa oss till den.
Alla krönikörer jag har läst i alla de stora tidningarna i veckan har tyckt exakt samma sak om Disney. De avfärdar hånfullt oss som har synpunkter på filmklippningen, oavsett skäl eller argument. Man desinformerar om att vi "vill ha kvar våra rasistiska symboler" (Dilsa Demirbag-Steen i DN). Vi klumpas ihop med sverigedemokraterna och deras hat mot PK-eliten. Och Katrin Kielos i Aftonbladet låter meddela att sådana som vi är "kränkta", ägnar oss åt "trams", har "irrationella rädslor" och bör "krypa tillbaka under stenen vi kom från".
Jag kanske är både tramsig och irrationell, det ska inte jag bedöma. Men jag vet med säkerhet att jag inte är kränkt, för det har jag hört samma debattörer i andra sammanhang säga att man faktiskt får avgöra själv.
Det är inte alltid en fördel att vara världens modernaste land. När åsiktsvinden kantrar är det mycket som hinner peststämplas och rensas ut. Ibland skövlas hela stadskärnor av grävskopor och andra gånger hetsas det mot popartister som ett par decennier senare lyfts upp som nationalklenoder bredvid Astrid Lindgren. Småsaker som könstillhörighet kan också åka ut med badvattnet.
Det hela är märkligt. Vi lever i ett av jordens friaste samhällen där vi får tycka och säga vad vi vill och ändå är så många så oroliga för att tycka eller säga fel. Med den politiska hyperkänslighet som Rädda Barnen visar upp kan det knappt ens bli någon riktig debatt.
Risken med en sådan offentlighet är att den saknar kompass och tappar den långsiktiga riktningen. I ett tidigare skede när en annan vindriktning rådde var Kalle Ankas jul förhatlig för att den var kommersiell och saknade klassanalys. Om några år i framtiden är det något annat.
Diskussionen om disneydockorna är bra i sig. Det är klart att vi ska reagera på karikatyrer av svarta människor från en tid när raslagar gällde i USA och det är pinsamt att vi inte har gjort det tidigare. Men är det helt nödvändigt att redigera bort dem ur ett klassiskt program där alla känner igen varenda tecknad ruta och där vi ler åt skämtet med schackrutig färg fast vi har sett det 40 gånger förut?
Jag kanske har fel. Man ska välja sina strider och det kan hända att jag inte valde tillräckligt noga denna gång. Lisa kanske har rätt, klippningen kanske är rimlig i det här fallet och jag kanske borde ha väntat på ett bättre exempel. Det lär ju ändå inte dröja länge.
Men jag skulle ändå vilja bli hörd i min önskan om att vi kan diskutera mer – och friare – och agera lite mindre i Sverige. Måste vi vara så snabba med stifta om lagarna, riva husen som är fula just nu eller retuschera i det kollektiva minnet så fort vi i medelklassen har fått en ny gemensam åsikt?