Jag är kränkt, tramsig och irrationell

Du har väl inte missat årets julgräl om några bortklippa sekvenser i Kalle Ankas Jul – den svarta dockan och judekarikatyren i tomteverkstaden?
Jag skrev några rader om saken på min Facebooksida, där jag argumenterade mot själva klippandet utan att för den skull vilja förringa osmakligheten i rasistiska symboler. Jag hävdade att om det är pedagogisk uppbygglighet som ska styra så finns ingenting i Disneykavalkaden som tål en granskning. Så varför inte låta filmerna från 1932 fortsätta ha sina skamfläckar och använda själva diskussionen som motmedel mot omedvetenheten? 
Väldigt många höll med, men ett par av mina närmaste och klokaste vänner opponerade sig och ansåg att filmredigeringen var helt riktig. Lisa skrev till exempel mycket öppenhjärtigt och tänkvärt om vad som lett henne till sin slutsats. All respekt för det.
Det här är ju en debatt om symboler. Filmrutorna symboliserar en sak, redigeringen av dem en annan. Det gör att man kan ha precis samma grundvärderingar (vilket jag hävdar att Lisa och jag har) men ändå komma till olika slutsatser, eftersom man kan tolka skeendets orsaker olika.
För att förklara vad jag är ute efter vill jag nu lämna den svarta dockan och ta ett helt annat exempel.
För ett par år sedan fick en bloggande grafisk formgivare, Per Torberger, ögonen på Rädda Barnens logga. "Vilken krock", tänkte han när han såg att den var satt i typsnittet Gill Sans. Mannen bakom typsnittet, Eric Gill, har nämligen erkänt att han har förgripit sig sexuellt på sina egna barn, sina två systar och sin hund. En historia som få andra än en riktig typsnittsnörd har hört talas om. 
Torberger ringer upp Rädda Barnen och kräver svar. Är detta verkligen Förenligt Med Era Värderingar? Tjänstgörande informatör drar omedelbart i snöret och utlöser krisplan A. Inom kort har Rädda Barnen gjort en hel pudel, sagt sig vara "helt överens om att vi inte kan ha det här typsnittet" och lovat att byta logga.
I dag tre år senare har de fortfarande inte bytt, eftersom det skulle kosta flera miljoner av insamlade medel som behövs till barn som är hjälpbehövande på riktigt. Men de skulle byta om de hade råd.
Historien är talande, men den är inte unik. Det här klimatet finns i den svenska offentligheten. Ängsliga organisationer gör allt för att slippa kontamineras av kopplingar, oavsett hur långsökta, till den ena eller andra olämpliga åsikten. Därför pågår ständig krishantering, även när det inte finns någon kris.
Den som lyfte luren på Rädda Barnen hade ju faktiskt kunnat ge ett helt annat svar, till exempel i den här stilen: 
"Jaha, och vad har det där sammanträffandet med oss att göra? Vi använder ett av de vanligaste typsnitten i världen och jag tror inte att någon tvekar om var vi står när det gäller sexuella övergrepp mot barn. Förresten ser jag när jag googlar att den där Eric Gill har varit död i över 70 år. Adjö."
Jag tror inte att jag är ensam om att längta efter fler sådana orädda svar. Rädda Barnen-reaktionen och många andra exempel visar den extrema trendkänslighet som präglar vårt svenska samhällsliv. Vi har en oerhörd förmåga att överdriva vår tro på att den senaste åsikten alltid är den bästa och anpassa oss till den.
Alla krönikörer jag har läst i alla de stora tidningarna i veckan har tyckt exakt samma sak om Disney. De avfärdar hånfullt oss som har synpunkter på filmklippningen, oavsett skäl eller argument. Man desinformerar om att vi "vill ha kvar våra rasistiska symboler" (Dilsa Demirbag-Steen i DN). Vi klumpas ihop med sverigedemokraterna och deras hat mot PK-eliten. Och Katrin Kielos i Aftonbladet låter meddela att sådana som vi är "kränkta", ägnar oss åt "trams", har "irrationella rädslor" och bör "krypa tillbaka under stenen vi kom från".
Jag kanske är både tramsig och irrationell, det ska inte jag bedöma. Men jag vet med säkerhet att jag inte är kränkt, för det har jag hört samma debattörer i andra sammanhang säga att man faktiskt får avgöra själv.
Det är inte alltid en fördel att vara världens modernaste land. När åsiktsvinden kantrar är det mycket som hinner peststämplas och rensas ut. Ibland skövlas hela stadskärnor av grävskopor och andra gånger hetsas det mot popartister som ett par decennier senare lyfts upp som nationalklenoder bredvid Astrid Lindgren. Småsaker som könstillhörighet kan också åka ut med badvattnet.
Det hela är märkligt. Vi lever i ett av jordens friaste samhällen där vi får tycka och säga vad vi vill och ändå är så många så oroliga för att tycka eller säga fel. Med den politiska hyperkänslighet som Rädda Barnen visar upp kan det knappt ens bli någon riktig debatt.
Risken med en sådan offentlighet är att den saknar kompass och tappar den långsiktiga riktningen. I ett tidigare skede när en annan vindriktning rådde var Kalle Ankas jul förhatlig för att den var kommersiell och saknade klassanalys. Om några år i framtiden är det något annat.
Diskussionen om disneydockorna är bra i sig. Det är klart att vi ska reagera på karikatyrer av svarta människor från en tid när raslagar gällde i USA och det är pinsamt att vi inte har gjort det tidigare. Men är det helt nödvändigt att redigera bort dem ur ett klassiskt program där alla känner igen varenda tecknad ruta och där vi ler åt skämtet med schackrutig färg fast vi har sett det 40 gånger förut?
Jag kanske har fel. Man ska välja sina strider och det kan hända att jag inte valde tillräckligt noga denna gång. Lisa kanske har rätt, klippningen kanske är rimlig i det här fallet och jag kanske borde ha väntat på ett bättre exempel. Det lär ju ändå inte dröja länge.
Men jag skulle ändå vilja bli hörd i min önskan om att vi kan diskutera mer – och friare – och agera lite mindre i Sverige. Måste vi vara så snabba med stifta om lagarna, riva husen som är fula just nu eller retuschera i det kollektiva minnet så fort vi i medelklassen har fått en ny gemensam åsikt? 

Detta är briljant samtidskonst!

Två kaliforniska tonårstjejer, Drew Garrett och Lauren Willey, står bakom vårens intressantaste skandalsuccé på nätet.
På två timmar skrev de en egen låt som en släkting hjälpte dem att spela in i sin studio. Eftersom varken Drew eller Lauren kan sjunga fick det bli halvfalsk pratsång i stället. Resultatet – låten Hot Problems med en nypunkigt enkel video – la de ut på en humorblog som en kul grej för sina kompisar.
"Hot girls we have problems too, we're just like you, except we're hot", lyder texten i refrängen.
Det tog hus i helsike.
Youtube-videon närmar sig nu 15 miljoner visningar. Massorna är ursinniga och över en halv miljon människor har tryckt på ogillaknappen. Youtube svämmar över av videoklipp där folk spyr ur sig sitt förakt för låten och ger kommentarer som "jag vill inte bo på den här planeten längre" eller "den får mig att skämmas över mänskligheten". Elaka parodier läggs upp på löpande band och nyhetskanalerna i USA gör tv-inslag om "den värsta låten genom tiderna".
Själv tvekar jag inte att kalla den för ett mästerverk.
Med klarsynt ironi, en väldigt rolig idé och en videokamera lyckas Drew och Lauren med en provokation som Anna Odell tvingades besvära halva psykiatrivården för att få till. Tjejerna verkar kort sagt ha fått hela den humorlösa (främst manliga) delen av USA:s befolkning på fötterna. Och det är ingen liten skara.
Så vad handlar ilskan om?
Min tolkning är att dessa tonåringar har lyckas bryta mot flera stränga men outtalade regler samtidigt i ett samhälle (västvärlden) och ett forum (internet) som anser sig vara frihetens och toleransens hemvist på jorden. Reaktionerna avslöjar att tjejerna har lyckats – eller råkat – sätta fingret på en öm punkt.
Första etikettsbrottet är att de talar öppet om en klassdimension som alla vet finns men som få orkar prata om, nämligen den om sexuellt kapital. Det vill säga att du får sociala privilegier eller handikapp beroende på hur attraktiv du är.
Detta borde inte vara någon större hemlighet i en värld där skönhetsindustrin omsätter 1 800 miljarder kronor om året, men är tydligen känsligt ändå.
Det andra etikettsbrottet är att de på eget bevåg sorterar in sig som överklass i denna ytlighetsvärld – och dessutom beklagar sig. Från sitt självpåtagna överläge rapporterar de retfullt ner till oss andra att en stor sexuell förmögenhet faktiskt inte löser alla problem. Det är nästan i klass med Marie Antoinettes fråga om varför folket inte äter kakor när brödet är slut.
Budskapet kommer dessutom från två tjejer som är precis så lagom söta att man inte riktigt kan veta om de menar allvar. Hade de varit supermodeller och/eller kunnat sjunga hade färre vågat ge sig på dem (eftersom sexuellt kapital är makt). Och hade de sett helt alldagliga ut så skulle alla ha förstått ironin. Då hade projektet varit riskfritt och ointressant.
Men jag hävdar att Drew och Lauren vet exakt vad de gör. Skälet är att verkshöjden är så god, trots allt. Den som vill ta avstånd från låten märker snabbt att den ockuperar medvetandet. Melodin sätter sig som ett häftplåster vid första lyssningen och släpper inte taget, vilket är precis den kvalitet alla popproducenter försöker uppnå.
Dessutom går det inte att tvivla på äktheten, vilket förenar de flesta stora youtube-händelser. Detta är uppenbart ett resultat av eget skapande utan kommersiella eller klickmaximerande baktankar.
Så lyssna på Hot Problems, tolka fritt, nynna med, skratta gott, tänk till och njut av ett stycke briljant politisk samtidskonst.

Vid 39:e mangabilden havererar juridiken

Förnuftet och yttrandefriheten har segrat, tycker många efter att Högsta domstolen friade i det så kallade mangamålet. Översättaren Simon Lundström hade fällts i både tingsrätten och hovrätten för barnpornografibrott på grund av serieteckningar på nakna mangafigurer som fanns i hans dator.

Jag kan tyvärr inte dela segerglädjen helhjärtat.

Självklart hade det varit en ännu större förlust för förnuftet och yttrandefriheten om Simon Lundström hade fällts. Det hade varit ett oacceptabelt rättsövergrepp. Men det hade också gjort problemet tydligare. 
Barnpornografilagen kom till i en tidsanda av känslopanik efter påtryckningar från lobbyister som Ecpat och Drottning Silvia. Om HD hade gått på samma linje som underrätterna hade det absurda med lagen blivit så uppenbart att riksdagen inte kommit undan att ändra den.

HD:s friande dom är därför något av en pyrrhusseger för yttrandefriheten. Nu försvinner nämligen opinionstrycket och den tokiga lagen kommer att överleva.

”En fällande dom i målet ligger inom ramen för en möjlig tolkning av bestämmelsen om barnpornografibrott”, konstaterar HD. I klartext innebär det att nästa medborgare som laddar ner en serieteckning som drottningen tycker illa om lika gärna kan åka dit.

Låt mig vara tydlig. Jag tycker att övergrepp på barn är absolut vidriga och måste stoppas med full kraft. Där är jag fullständigt överens med Ecpat. Pornografiska bilder med barn är så obehagligt att jag omedelbart skulle vända bort blicken om jag fick se några. Mangateckningarna i åtalet tycker jag är både smaklösa och lätt ångestskapande.

Men mina känslor och min smak kan inte få stoppa yttrandefriheten. Den ska styras av juridik, som i sin tur ska styras av tydliga principer. Saker jag tycker illa om får jag bekämpa på andra sätt än med lagboken. Och så länge det jag ogillar inte direkt skadar någon annan får jag tolerera att det är lagligt.

Men politikerna som stiftade lagen fann sig inte i denna maktlöshet. I stället hittade de på egna argument om vad teckningar kan ställa till med. Och deras påståenden liknar mer åsikter och gissningar än bevis:

• Bilder kan tänkas bli använda för att locka barn till sexuella handlingar.

• Pornografiska bilder är kränkande för barn över huvud taget.

• Man kan inte utesluta att levande barn har använts som modeller.

Barnpornografilagen kräver alltså inte verkliga övergrepp. Denna lag bestraffar i praktiken även fantasier och sexuell läggning. När andra länder inför sådana lagar brukar vi kalla det tankeförbud och medeltidsmoral.

Ju längre man läser i HD:s mangadom, desto slirigare blir argumenten. På ett ställe framstår rätten som en ren smakdomstol när den ger sig på att bedöma konst:

”Även om teckningarna knappast är sådana att de tydligt ryms under begreppet konst, har vissa av dem konstnärliga drag.”

Tack för den sakkunskapen.

Men det blir värre. Det allvarligaste godtycket är när HD kommer fram till att en av mangafigurerna faktiskt inte kommer undan lagen, eftersom den är för verklighetstrogen. Innehavet av den så kallade 39:e bilden är alltså kriminellt.

Ändå fälls inte Simon Lundström. Varför?

Jo, rätten skriver:

”Det har framkommit i målet att SL är expert på japansk kultur, inte minst mangateckningar. Han har bott i Japan i flera år och har arbetat bl.a. som översättare av mangaserier. Han har haft stora mängder mangateckningar i sin dator. Mot den bakgrunden måste hans innehav av en enda teckning, som i och för sig är sådan att innehav av den annars vore straffbart, anses försvarligt.”

Här viftas tunga rättsprinciper bort med ena handen. Ett brott är inte ett brott och vi är inte lika inför lagen. Om du har bott i Japan är det okej. Hur nu det kan göra någon skillnad för alla barn som lagen sägs kunna skydda.

Resonemanget är detsamma som om rätten skulle fria en taxichaufför från rattfylla med motiveringen att han är proffs på att köra bil och har suttit hundratusentals mil bakom ratten. ”En enda rattfylla, som i och för sig är straffbar, måste anses försvarlig.”
En liten prutmån till proffsen. Hur låter det?
Nej, vad HD nu har gjort är bara att rädda ansiktet på de bigotta politiker som drev igenom lagen. Tyvärr känner jag mig varken klokare eller mer rättstrygg efter domen. Även om jag är tacksam för Simon Lundströms skull.

Hjältarna kom, sågs och... åkte hem igen

Så kom den äntligen – revolutionen.

En skock förväntansfulla aktivister, både fnittrigt glada och klädsamt arga samtidigt, bordade i helgen en gul buss för att åka på överklassafari till Saltsjöbaden. Denna så kallade klassturism skulle bli ett muntert finger i ögat på det förljugna samhället. Nu skulle massorna äntligen få upp ögonen för Orättvisorna i Sverige.

Självklart var det tänkt som en provokation, smart medieförpackad. Född på Facebook dessutom – precis som den arabiska våren.

Vi som tänker lite annorlunda skulle kunna reagera på den ytliga samhällsanalysen. Vi skulle också kunna provoceras av den bristande empatin för alla som bor i området.

Vi skulle dessutom kunna sucka över av att man pekar ut villor där det påstås bo ”utsugare” som är ”skattesmitare, ekonomiska brottslingar och riskkapitalister”. Som om det inte var någon skillnad mellan att begå brott och att ägna sig åt fullt laglig och för det mesta (ändå) samhällsnyttig företagsfinansiering.

”Odla ditt klasshat”, uppmanar arrangörerna. Den uppmaningen är förstås den mest avslöjande, eftersom den förlöjligar alla försök att i efterhand påstå att man varit ute efter en seriös politisk diskussion.

”Vi spetsade till det medvetet”, förklarar arrangörerna. Citatet om klasshat var ironiskt menat, ska vi förstå. Kanske ser de sig själva som vassa, samhällsomstörtande satiriker. Eller till och med som hjältemodiga dissidenter, vem vet.

Vi andra tänker nog mest på Håkan Juholt.

Men det är också talande att denna uppmaning till klasshat över huvud taget behövs. Rinkebyborna förstår alltså inte själva, måste vara tanken. Kom igen nu, grabbar! Kolla, här bor de ni ska vara arga på!

Problemet med analysen är att inte ens underklassen i Fisksätra spontant släntrar över de få stegen till Saltis för att panga rutor på överhetens glasverandor.

Om man skrapar lite på ytan är det intressant att konstatera hur lite plakatvänstern av i dag tar politiken på allvar. Den ilska som påstås ligga bakom bussresan är knappast mer än ett trotsutbrott. Trotsaren skriker och gapar, men längtar innerst inne bara efter att någon större och klokare ska visa vägen så att känslostormen bedarrar.

Alla klassturisterna vet egentligen att deras lilla hyss förutsätter att någon annan får bestämma, någon med bättre kunskap och omdöme än de själva. Någon som orkar med det ibland trista och komplicerade jobbet att styra ett samhälle, en myndighet, en skola eller ett företag.

Förr, på 1960-talet, hade aktivisternas föregångare svar på hur samhället borde drivas i stället. De kallade det kommunism eller socialism. Dagens vänster vill helst inte ha för ingående frågor om sina egna alternativ.

Bli inte förvånad om klassturisterna sitter där på bussen och i hemlighet känner sig rätt trygga och nöjda med Fredrik Reinfeldt. Han är någon man kan skrika och gapa på, men som ändå aldrig tappar humöret eller blir orättvis på allvar och låter brorsan få ta hela glasspaketet.

Sverige är ett tryggt och gott land för de allra flesta. Ett jämförelsevis rättvist, välordnat och fredligt hörn av världen. Många har det definitivt tufft, men få är dömda från födseln till evig fattigdom utan utvägar.

Slutsatsen för oss vanliga utsugare med månadslön är att vi tills vidare lugnt kan påta vidare i vår trädgård medan den gula bussen passerar Tippens centrum på väg tillbaka in till stan.

Revolutionen kom, men den var inte mer än en barnslig fjärt från några vänsterromantiska frilansjournalister på Södermalm.

Borgarbrackans nya kläder

Cilla är designer och framlever sina dagar i en charmig bostadsrättsfemma mitt i Stockholm med fyra kakelugnar, högt i tak och stuckaturer. I lördags lät hon sig intervjuas i ett hemma hos i SvD:s bostadsbilaga.

"Jag är ointresserad av statusprylar och har ett okomplicerat förhållande till ägande", säger hon – antagligen med avsikten att Vårda Sitt Personliga Varumärke.

Det går sådär, om ni frågar mig.

Sekelskiftesvåningen som hon tycks ha kommit över för länge sedan är i dag värd gissningsvis 7-8 miljoner. För Cilla är det därför ingen konst att ha ett okomplicerat förhållande till ägande. Det kan alla som är rika.

"Det är rätt avspänt och bohemiskt hemma hos oss", förkunnar hon vidare och säger sig älska Ikea för att "jag tycker om det som är till för alla, det folkliga".

Hur aningslös får man bli? tänker jag uppretat – tills jag kommer på vilket fascinerande politiskt tidsdokument den här artikeln är. Kanske till och med bättre än den där i DN om teppanyakihällarna.

Designer-Cilla symboliserar nämligen den mest trendsäkra politiska ståndpunkten i Sverige 2011 – en ytterst märklig hybrid av vänsterradikal civilisationskritik och klassisk konservatism. Ett slags "högervänster", rensad från all liberalism och mittenpolitik.

Å ena sidan är man genuint orolig över miljöhotet och jordens överlevnad, vilket man hanterar genom att låna retorik och stilmarkörer från 68-vänstern och propagera för antikonsumtion.

Å andra sidan längtar man tillbaka till det bestående, till serveringsgångarna, hemmafrulivet, Svenskt Tenn, 60-talsmode à la Mad men och ett tryggt kärnfamiljsliv. Det ligger en stark nykonservativ längtan i luften, inte minst bland de yngsta vuxna födda på 90-talet.

Unga och medelålders kvinnor (och män) arbetar hårt och duktigt, tar sin ekonomexamen, gifter sig tidigt och har dåligt samvete för att de inte är hemma med barnen. De kämpar varje dag för klassiska borgerliga dygder som flit, strävsamhet och hederlighet – samtidigt som de kan rösta på miljöpartiet, eller till och med vänsterpartiet, och ha enligt min mening direkt stolliga åsikter om att tillväxten borde avskaffas.

Vi bevittnar alltså hur reaktionära ideal smälts ihop med tokradikalt ekonomiskt tänkande. Hegel och Marx i armkrok med varandra.

Denna högervänster är högsta mode i trendkänsliga Stockholms innerstad. I mina egna kvarter på Södermalm röstade 35 procent på vänsterpartiet och miljöpartiet samtidigt som den senaste trerummaren gick för 4,8 miljoner. I fattiga Akalla fick samma partier 24 procent medan färgen flagnade från hyresrätternas betongbalkonger.

Cilla i SvD tror förmodligen att hon sticker ut från mängden och revolterar mot sin högborgerliga bakgrund när hon målar pardörrarna till matsalen knallgula. I verkligheten är hon en så typisk borgarbracka av 2011 års modell som man kan vara – utan att själv veta om det.

Jodå, socialdemokratin har samma uppgift kvar

Låt mig börja med en spådom. Inom några månader, kanske till och med några veckor, kommer den första kända karriärsossen att byta sida. Det lär bli ett medialt kallbad för den som tar steget först. Men sedan blir det strömhopp.

Socialdemokrater som är uppfödda på att få näring av makten kommer att söka den där den numera finns – i de borgerliga partierna.

Detta är egentligen inget nytt. Förr om åren har en lång rad karriärpolitiker gjort det lämpliga valet att byta parti och bli socialdemokrater. För till exempel Carl Tham, Birgitta Dahl och Ylva Johansson betydde det fina statsrådsjobb.

Politik är en bransch som andra, vad politikerna själva än påstår. Om Zlatan obekymrat kan gå från Inter till Milan kan väl Ilja Batjlan eller Thomas Östros gå från sossarna till moderaterna. Transferfönstret är öppet, som fotbollsfolket säger.

Karriäristerna har ju redan förstått att det otänkbara har hänt – Socialdemokratiska arbetarpartiet är tömt på makt och kanske snart även pengar. Tomt på idéer har det varit länge, men det är makten som räknas.

Just nu är frågan bara hur länge man måste vänta med sitt sidbyte rent taktiskt för att det inte ska se för illa ut.

Så hur gick makten förlorad? Varför är diskussionen om politikens innehåll så handfallen och tankarna så grunda när proffspolitiker gör sin eftervalsanalys?

Mitt svar är att ingen av dem minns, eller någonsin har förstått, vad som är partiets grundläggande roll. (Och nej, det är inte att snickra mångfaldsplaner, dölja arbetslöshet med bidragsberoende eller prata om rättvisa.)

Socialdemokratins viktigaste uppgift har alltid varit att göra goda demokrater av den arbetande befolkningen. Samt att förvandla den till en konsumerande medelklass.

Utan en demokratiskt skolad och köpstark arbetarklass hade Sverige aldrig varit det förhållandevis moderna, högteknologiska, öppna, förtroendefulla och effektiva samhälle det är i dag.

Under 1900-talets början var det tusentals vanliga socialdemokrater som gjorde det tunga och utmanande jobbet att stoppa kommunismen i Sverige – med argument i stället för med våld och makt. Ingen annan kunde ha gjort det och det var absolut inte självklart att det skulle lyckas. Detta är ett hjältedåd i svensk historia som vi borde påminna oss om oftare.

Tyvärr har karriäristerna i parti- och LO-toppen glömt. Det avslöjas av den senaste mandatperiodens två grövsta politiska misstag.

Det ena misstaget var att tvinga in sin partiledning i koalition med de förklädda antidemokraterna i vänsterpartiet. Och det andra var att aldrig ta det tidiga 2000-talets viktigaste politiska uppgift på allvar, nämligen att övertyga Sveriges arbetare (och arbetslösa) om att avstå från Sverigedemokraternas lockelser.

Det första hade bara krävt lite sunt förnuft. Det andra hade krävt hårt, oegennyttigt och uthålligt politiskt arbete. En gång till.

En del av detta jobb har trots allt utförts, men knappast i partihögkvarteret på Sveavägen 68. Det har skett i tysthet i oklädningsrummen på Ovako i Hofors, på äldreboendet i Virserum och i korvkön på speedwaymatcherna i Hallstavik.

Kampen har förts av gråsossar och fackföreningsfolk som har sagt ifrån och argumenterat i vardagen med sina egna arbetskamrater, grannar och familjemedlemmar för att försvara det som vårt välstånd vilar på – demokratin och humanismen. Sådana insatser kräver faktiskt mer socialt mod och offervilja än att brösta upp sig på DN Debatt.

Utan gräsrötterna i skinnvästar och scholltofflor hade Sverigedemokraterna inte haft 5,7 procent av rösterna.

Utan dem hade vi varit ett nytt Danmark.

Så vad har man för nytta av en partielit som inte kan komma på vad det egna partiet är till för?

Fråga inte mig. Men låt gärna de överbetalda proffsen byta lag om de har lust. Och om någon annan vill ha dem.

Ett förtalsmål är enda vägen framåt

Den kladdiga Littorinaffären har kört fast. Aftonbladet har inga bättre bevis än dem man redan har presenterat, Littorin kan aldrig bli rentvådd och ett flertal inblandade är numera misstänkliggjorda på olika sätt – från statsministern till Littorins exfru.

Nu finns bara en sak att hoppas på, nämligen att Littorin orkar (och har råd) att starta en förtalsrättegång mot Aftonbladet. Behovet av rättslig prövning av en publicering har sällan varit större.

Oberoende granskare, helst jurister, behöver få se bevisen. Vi lär vara många som vill veta om rätten anser det rimligt att en tidning i Sverige raserar en persons anseende med indicier som ingen annan än tidningen själv har en chans att kontrollera och bedöma.

Jan Helin försvarar publiceringen i sin blogg i dag. Det är mycket rappt, begåvat och engagerat skrivet. Bland annat argumenterar han för en politikers plikt att hålla sig till en sexköpslag som hans eget parti har stiftat och tidningarnas rätt att avslöja politiker som bryter mot sina egna lagar.

Jovisst, självklart. Det är lätt att falla för Helins vältalighet och energi. Men nyckelfrågan, nämligen hur han kan veta att ett sådant brott verkligen har begåtts, glider han över med tre meningar i sin långa text:

"Den 30-åriga kvinnans berättelse är trovärdig. Hon har ingen vinning av att berätta det hon berättar. För ovanlighetens skull finns också ett antal tekniska omständigheter vad gäller datatrafik och telefonnummer som styrker hennes berättelse", skriver Jan Helin.

Jag skrev i mitt förra blogginlägg om alla bristerna i "utredningen" av Littorins påstådda brott. Inga oberoende jurister har utrett, förhört eller granskat kvinnans bevis eller hennes motiv. Littorin anklagas och döms (åtminstone moraliskt) i en process där alla bevis är hemliga och anonyma.

"Hon har ingen vinning av att berätta det hon berättar", hävdar Helin. Med det menar han att Aftonbladet inte har betalat för berättelsen. Låt säga att han talar sanning. Hur kan han därmed veta att ingen annan har betalat henne för att prata?

Utan att själv försöka insinuera eller sprida rykten vill jag påminna om några förhållanden som borde göra varje tidningsutgivare ytterst vaksam:

1. Littorin ligger i en bitter vårdnadstvist med en kvinna från en känd direktörsfamilj. Han har själv tidigare begärt egen vårdnad och offentliggjort uppgifter om exfrun som syftar till att ifrågasätta hennes karaktär och omdöme. I vissa kretsar skulle man nog tolka den handlingen som en ren krigsförklaring.

2. Sexköpsuppgifterna kommer i ett politiskt mycket känsligt skede mitt under en valrörelse som ser ut att bli den jämnaste på många år. Detta trots att den 30-åriga kvinnan haft fyra år på sig att berätta.

3. Littorin är nog den minister som har profilerat sig hårdast och retat upp flest politiska motståndare under mandatperioden. LO-facken riktar sin ilska mot honom, liksom tusentals arbetslösa, sjukskrivna och utförsäkrade. Till och med Svenskt Näringsliv tål honom illa för hans envisa försvar av LAS.

Vi svenskar är inte vana vid smutskastningskampanjer à la Watergate med planerade karaktärsmord och fabricerade bevis. Men vi var å andra sidan inte vana vid statsministermord heller före 28 februari 1986.

Så låt oss nu säga, rent hypotetiskt, att någon skulle anlita en expert för att sänka denna minister med oschyssta medel. Hur skulle anklagelsen i så fall se ut? Hur skulle caset byggas? Vem skulle avsändaren vara? Och var skulle storyn planteras?

Ni kan tänka färdigt den tanken själva. Jag hoppas att Jan Helin också har gjort det – före sin publicering.

När Jan Helin säger om 30-åringen att "hon har ingen vinning" så viftar han bort en lång rad viktiga och obesvarade frågor. För mig är det obegripligt att han så lättvindigt pantsätter både Aftonbladets varumärke och sin egen karriär genom att gå i god för att en okänd exprostituerad 30-åring är fullständigt trovärdig och oegennyttig.

Det finns datatrafik och telefonnummer, säger Helin. Men varför visar han då inte bevisen? Gissningsvis för att de innehåller formuleringar som skulle solka ner Littorins anseende ännu mer och orsaka honom ännu större publicitetsskada. Vilket i dag vore uppenbart oförsvarligt.

Det är därför som den här historien bör anmälas och bli ett förtals- eller tryckfrihetsmål. Det är enda sättet att komma vidare, granska bevisningens hållfasthet och få ett någorlunda bra och objektivt svar på om Aftonbladets historia är sann – utan att behöva hålla fram ännu fler sjaskigheter i ljuset.

I går gick Littorin ut och förnekade brott genom sin advokat. När Aftonbladet rapporterade detta satte man rubriken "Littorin pekar ut Anna, 30, som lögnare". Men varje vaken läsare ser att rubriken är oseriös. Att neka till ett brott är inte samma sak som att peka ut någon annan. Littorin kanske menar att vittnet minns fel eller att Aftonbladet har missuppfattat eller överdrivit. Han har själv inte använt ordet "lögnare".

Denna rubrik var alltså lätt att avslöja som tendensiös. Men det kan all rapportering i Aftonbladet om Littorinfallet från och med nu misstänkas för. Tidningens problem är nämligen att man har frångått sin normala roll – att rapportera om nyheter – för att i stället själv agera motpart i ett inofficiellt brottsmål mot exministern.

Därmed handlar all publicering om Littorin numera om att rädda tidningens eget anseende. Det är skälet till att man inte ger en enda detalj som stör bilden av det redbara vittnet. Hela bevisningen bygger ju på tidningens egna garantier om att vittnet talar sanning.

Aftonbladet lämnar alltså sin egen trovärdighet och pålitlighet som säkerhet för hela Littorinaffären. Frågan är bara om tidningens förtroendekapital är tillräckligt stort för att täcka risken.